Två år som föräldrar | Isabella Löwengrips blogg

Vi har inte bara firat Gillis idag utan vi har också firat 2 år som föräldrar. För två år sedan blev vi mamma och pappa. Wow. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle vara 23 år när jag blev mamma. Snarare 33 år .. Eller 43... Men Odd sa redan i dejtningstadiet att han ville bli ung pappa. Jag tycker att det var modigt av honom, det kunde ju varit en sak som jag inte kunnat tänka mig och då hade det inte fungerat och hellre att man inser det tidigt i en relation.

Jag hade aldrig längtat efter barn. Jag hade aldrig varit en mammig person. Men under graviditeten med Gillis gick jag in i mammarollen helt av mig själv. Det kom naturligt vilket jag är tacksam över. Idag är jag en mamma sedan karriärista. I den ordningen. Men båda rollerna förbättrar varandra. Dom är kontraster som jag svischas mellan och jag behöver varje del för att uppskatta den andra. Efter en helg med familjen är det underbart att få jobba och efter en dag av många möten är det underbart att få dra näsan i barnens nackar och dra in doften djupt.

Vi trötta efter dagens firande, eller så är vi trötta efter dessa två år hehe. Det är en enorm omställning för relationen att få barn, det går inte att komma undan. Allt det där att "när vi får barn så ska vi inte bli/göra/tänka" har vi misslyckats med helt. Vi dejtar inte varandra varje månad, vi har under det senaste året somnat eller vaknat i olika sängar, vi spelar hellre tv-spel/läser än att sitta tätt hopkrupna i soffan och vi sover hellre än ... Ja ni fattar.

Men, det gör ingenting. För det är inte det som gör en relation stark under småbarnsåren. Tvärtom. Att få gå in i småbarnsvardagen med inställningen att "under några få år utifrån ett livsperspektiv kommer vi komma längst ner på priolistan men det gör inget" är väldigt befriande. Istället njuter vi av den vardag vi har. Och dom stunder orken tryter så hjälper vi varandra. Vi är och har alltid varit ett team. Och jag har sagt det förr men efter tuffa stunder så gör vi high five.

Det är ett bra knep.

Här är vi, Gillis tredje dygn och vi har precis kommit hem från BB. Jag är så rörd av lycka, när min svärfar tar upp mobilen och fotar oss. Där och då tyckte jag att bilden var hemsk, nu älskar jag den.

Nyblivna föräldrar i en lyckobubbla.

We haven't only been celebrating Gillis' birthday today, but also two years as parents. Two years ago we became mom and dad. Wow. I never imagined I would become a mother at 23. Maybe at 33, or even 43... But Odd gave me heads up at an early stage when we started dating, telling me he wanted to be a young dad. I think that was very strong of him since that could have been something I wasn't interested in and things would probably not have worked out between us later on. So that's something you want to know as soon as possible when you start seeing someone.

I've never been the type of person who can't wait to have children. I've actually never been much of a mom-person, but when I was pregnant with Gillis I stepped into the mother role without thinking about it. It came very natural to me which I'm very grateful for. Today I'm a mother first, second a career woman. Yup, that's the right order. There's quite a contrast between them, but I need one to appreciate the other. They complete each other. After a weekend with the family it feels great to go back to work, and after a day with tons of meetings the best thing is to come home and bury your nose in the kids' necks and feel that wonderful baby smell.

We're a bit tired after today's celebration, or are we tired after these two years? Ha ha... Having a baby is a great change to your relationship, that's for sure. All this talk about "when we have kids we won't do/think/become this" just went straight out the window for our part. We don't have a special date night every month, we've fallen asleep and woken up in separate beds sometimes during the last year, we prefer playing video games or reading over cuddling in the couch and we rather sleep than... Yeah, you get it.

But you know what? I don't mind. Because those things are not what makes your relationship grow stronger during the baby years. Quite the opposite actually. Approaching family life with the attitude "for a few years we'll have to put our own lives on hold but that's okay" is very liberating and it makes you enjoy your everyday life. And those moments where you feel as if you can't take it, we're always there to support each other. We are, and always have been, a team. As I've said before - when going gets tough we high five on it. That's a great trick.

Here we are. Gillis is three days old and we just got home from the maternity ward. I'm touched by how happy I am when my stepdad takes this picture of us with his phone. Then and there I thought the photo was awful, now I love it.

New parents in a bubble of happiness.