Var går egentligen gränsen för att ljuga för sitt barn? Igår när Gillis vaknade vid tio på kvällen och vägrade somna om så fick han sitta uppe med oss en stund. Då ser jag att Kaknästornet lyser rött och blinkar och jag kan inte låta bli att säga "Gillis, ser du tornet som blinkar där borta, vet du vem som bor där?". Och Gillis svarar direkt "Spidermannen!!" Sedan kunde Odd och jag inte låta bli att spinna vidare på att Spiderman blinkar till alla barn som inte kan sova. Gillis satt tyst som ett ljus och tittade länge på tornet. Sedan kom det många frågor och kommentarer. Om Spidermannen tycker att det är myshigt med mörker eller inte och om Spidermannen hade träffat tomten. Odd och jag satt där och hittade på och tyckte att det var kul. Men var går gränsen? Hur mycket får man dra en vit lögn om egentligen? Hur gör ni som har äldre barn, förstår dom av sig självt att (i det här fallet) att Spiderman inte bor i Kaknästornet eller kommer man behöva förklara hur allt ligger till? Is it okay to tell your kids white lies every now and then? Yesterday Gillis woke up at 10 in the evening and refused to go back to sleep, so he stayed up with me and Odd for a while. When I looked out the window I spotted Kaknästornet, all lit up with blinking red lights, and I could stop myself from saying "Gillis, do you see the blinking tower over there? Do you know who lives there?". And Gillis went "Spiderman!!" straight away. Then Odd and I started building on my little idea and said that Spiderman is blinking to every child that can't fall asleep. Gillis sat quiet for a long time and just watched the tower. Then came many questions and comments. Does Spiderman find darkness cozhy? Has Spiderman met Santa? Odd and I continued making things up and it was so much fun. But now I'm wondering, where does one draw the line? How much can you build on a white lie? What do you guys with older kids think, do they understand (as in this case) that Spiderman doesn't live in Kaknästornet or will we have to explain that later on?