För två år sedan | Isabella Löwengrips blogg

...Så började värkarna komma ungefär vid den här tiden. Det var inte så farligt men vid 22.00, när Paradise Hotell hade börjat så började jag få svårt att följa med Samir och Anjas relationsdrama. Jag behövde gå in allt mer i mig själv. Jag var inte så nervös, kanske lite för att det återigen skulle vara falskt larm för vi hade åkt in veckan innan utan resultat. Men nu hade jag ju gått fem dagar över tiden och värkarna kändes i ländryggen och inte längre som mensvärk. Vi var förväntansfulla.

Vid 02.30 åkte vi in mot BB Stockholm och sedan blev det epidural, massa lustgas och klockan 07.22 föddes Gillis. Jag hade oroat mig innan för hur anknytningen skulle fungera men jag hade oroat mig i onödan. Samma sekund han låg på mitt bröst så kändes det precis som att "det är ju dig vi har väntat på". Ett osynligt band mellan oss skapades på mindre en sekund och efter det, och det här gäller även Sally, så är det som om dom är som en extra kroppsdel på mig. Vi hör ihop.

Imorgon fyller du år Gillis. Två år. Jag kommer alltid minnas din födelse som det bästa och största jag varit med om. Det är otroligt roligt att vara din mamma. Du är den jag skrattar mest med av alla jag känner.

Jag älskar dig.

Ni kan läsa min förlossningsberättelse här .

Two years ago, the contractions started just about this hour. It wasn't that bad, but at 10:00 pm, when Paradise Hotell got on, I had troubles focusing on Samir and Anja's relationship drama. I had to connect with my inner self more and more. I wasn't nervous, maybe because we had already been to the hospital the week before because I thought I was in labor, but then it turned out to be false alarm. I was now five days passed the expected birth date and this time the contractions were real. They were not like cramps anymore, I felt them in my lower back. We were excited.

At 2:30 am we headed towards BB Stockholm (Stockholm maternity ward) where epidural injection and lots of laughing gas followed. At 7:22 am Gillis was born. I had been a little worried about the attachment bond, but for no reason it turned out. As soon as he laid down on my chest I felt that he was just who I had been waiting for . Immediately this invisible bond between us was created and after that, this goes for Sally too, it's like they're extended parts of my own body. We belong together.

Tomorrow you'll be two years Gillis. I'll always remember your birth as the greatest and most beautiful thing ever happened to me. I'm so happy I'm your mother. Out of all people I know, I have my best laughs with you.

I love you.

You can read the story about Gillis' birth here .