Det brast | Isabella Löwengrips blogg

Idag åker jag till jobbet med en klump i magen. Sally var vaken till 03 igår och det gjorde mig tokig så jag skrek åt henne. Jag blir så ledsen när det brister, man får inte skrika åt sitt barn att vara tyst och sova. Det hjälper ju inte. Jag ska ju vara hennes stora trygghet och speciellt när hon är sjuk. Usch. Jag bad om ursäkt imorse men det gjorde ingen skillnad för mitt samvete. Gjort är gjort. Jag har ett bra tålamod vanligtvis, trots på dagarna rör mig inte så mycket men just vaken-nätter under en hel vecka när jag själv har varit dålig, tog på krafterna och fick mig att visa mina dåliga sidor. Jag la min hand på hennes lilla kropp i sängen och skrek "Du ska sova nu, fattar du inte det!"

Usch. Jag vet ju vad jag ska göra istället för att skrika, gå ut och dricka vatten, ta ett djupt andetag, kissa, tänka att det inte är hela världen med lite sömn eller väcka Odd trots att det var min natt.

Nu lämnar jag familjen som är hemma tillsammans och jag känner mig såååå dålig just nu.