Att vara mamma | Isabella Löwengrips blogg

Jag har kommit på varför jag älskar att vara mamma. Jag vet ju att jag gör det. Men jag har inte förstått varför . Alla har säkert sina egna anledningar och mycket är nog hormonellt i grunden. Men det är i alla fall inte rollen av att vara en moderlig person, där jag tröstar det lilla barnet vid mitt bröst och säger att allt ska bli bra. Det är inte att bli behövd. Jag har landat i att jag älskar att vara mamma för att jag får första parkett att se Gillis och Sallys utveckling.

Det är så kul att få de världen genom deras ögon. Hur spännande allt blir. Jag dras med i nyfikenheten. Sallys stora grej i livet är att snart börja gå. Större utvecklingssteg i livet sker ju faktiskt inte. Tänk att jag får se henne försöka, om och om igen. Första parkett. Och Gillis som har börjat skämta. Att skämta är ju en helt annan nivå av en dialog. Häromdagen sa han "Mamma, Sally kan flyga ... *Tystnad* ... NÄ det kan hon inte HA HA HA" . Det var det största skrattet som har kommit ur hans lilla mun. Han skämtade. Fantastiskt.

Det är att nog genom att se dom små stegen hela tiden som gör att det är lättare att faktiskt älska småbarnslivet. Det är ju påfrestande helt klart men samtidigt ger det energi också. Igår så sa en kollega när Sally sov i vagnen ute på ena terassen "Tänk att halva du är här och halva du är utanför". Det är ju precis så (eller egentligen låg 33% i vagnen och 33% i en säng hemma i Sverige). Vilket betyder att man inte kan slappna av. Någonsin längre. Det är därför jag sover som bäst när hela familjen ligger i samma säng. Då är jag hel.

Vad är det bästa ni vet med att vara mamma?