Att bli lämnad | Isabella Löwengrips blogg

Semesterns första bok blev Det är något som inte stämmer. Jag läste ut den idag vilket är ovanligt kort tid (kör en bok i veckan annars) men jag läste i flera timmar inatt. Det gick inte att sluta. Odd hade somnat hos Gillis och jag vill bara väcka Odd och säga att du kommer väl aldrig vara otrogen mot mig? Bryta vår familj?

Jag tänker i vanliga fall aldrig på otrohet. Det är inga tankar som finns i min vardag. Ingen svartsjuka. Bara en trygg relation trots att vi går igenom en intensiv tid med två små och typ aldrig delar säng (ni fattar). Inte ens det är stressande för det är ju en fas. Men så läser jag om Martina Haags uppbrott med Erik (dock står det i andra namn men det går ju att gissa). Och plötsligt så kom jag liksom på att denna risk faktiskt finns. Det finns ju inget vaccin mot skilsmässor eller att bli lämnad för någon annan. Jag vill väcka Odd mitt i natten och jag fantiserar ihop om ett kontrakt där det står att den som skiljer sig får lämna barnen. Varför ska den som blir sviken också plötsligt missa halva barnens uppväxt? Det är ju inte rättvist. Fast barnen har ju rätt till båda...

Fy fan. Jag blev tvungen att ta upp ämnet med Odd idag. Första gången på evigheter. I mitt första förhållande som tonåring så försökte jag få min kille att lova att inte göra slut med mig var och varannan dag men i en relation där man är gift och trygg behöver man ju inte fråga om sådant. Hur som helst så sa Odd "Men Bella!" med en blick där jag till och med kände längst in i hjärtat att Odd inte är en sådan person. Jag är inte heller en sådan person. Raggar någon på mig så går jag bara där ifrån. Jag ser knappt andra män ute. Hade någon sett mig på Riche för några veckor sedan hade jag varit böjd över bordet med en sked i handen och koncentrerat mig på ginon vi alla delade.

För stunden så får det räcka för att stilla min plötsliga oro. Det går ju inte att göra mer än att lita på varandra. Vilket vi gör. Men det är egentligen helt sjukt att man investerar hela sitt liv med barn och familj utan några som helst kontrakt mellan varandra egentligen. Inför Gud är ett men det är ju inget jag tror på. Och äktenskapsförordet är ju till för OM det skiter sig. Var är alla inte-bli-kär-i-någon-annan-kontrakt?! Är det varandras hjärtan som signerar då eller?

First book of this holiday was "Det är något som inte stämmer" ( Something's not quite right ). I finished it today, which is quicker than I usually do (normally one book a week), but I read for several hours last night. I couldn't put it down. Odd had fallen asleep with Gillis and I had a real need to wake Odd up and say you'll never be unfaithful to me, right? Break up our family?

I normally don't think about unfaithfulness. Those thoughts don't exist in my day-to-day life. No jealousy. Just a secure relationship despite us going through a pretty intense period with two little ones and like never share a bed (you get my drift). That's not stressful coz that's just a phase. But then I read about Martina Haag's break-up with Erik (other names in the book, but one can guess). And I suddenly realise that this risk is real. There is no vaccine against divorces or being left for someone else. I want to wake Odd in the middle of the night and in my imagination I make up a contract stating that the person wanting a divorce has to leave the kids behind. Why should the betrayed one suddenly miss out on half the upbringing of their children? That's not fair. But the kids have the right to both parents.... Damn. I had to bring this up with Odd today. The first time in ages. In my first relationship as a teenager, I tried to make my BF promise not to dump me more or less every other day, but in a relationship where I'm married and secure, I don't feel the need to ask about that. Anyway, Odd just said "But Bella!" with the kind of look I know so well and felt all the way inside my heart. Odd simply wasn't that sort of person. If someone's hitting on me, I'll just walk away. I hardly notice other men when I'm out. Had anyone seen me at Riche a few weeks ago, I'd been stooped over the table with a spoon in my hand and concentrating hard on the gino we were all sharing. Right now, this is enough to calm my sudden anxiety. You can't do anything more but to trust one another. Which we do. But isn't it quite bizarre that you invest your whole life with kids and family, without any real form of contract with each other. Before God is one I suppose, but that's not something I believe in. And the prenup is IN CASE thing really go pear-shaped. Where is the don't-fall-in-love-in-someone-else-contract? Would it be our hearts signing then, or what?