Ynklig och lite sur | Isabella Löwengrips blogg

Något har hänt med mig. I vanliga fall så hittar jag något fantastiskt i varje jobbig stund. Efter magsåret lämnade jag sjukhuset med ett leende för att jag kände att jag hade lärt mig något. Ni känner mig, jag är oftast sådär sjukligt positiv över allt. Älskar livet och går mest runt och är tacksam om dagarna samtidigt som jag sätter nya mål för min egen skull. Men idag. Idag är jag faktiskt deppig. Ser inget positivt i att ligga sängliggandes och ha ont. Vill vara en bra mamma för Gillis (jag sov när Odd nattade honom igår...), ha ork och ta tag i allt jobb som väntar och ge lite tillbaka till Odd som jämt är stark och ställer upp. Det är en sak att tycka synd om sig själv en stund när det verkligen är något jobbigt - visdomständerna är en pyttegrej så jag blir irriterad på mig själv att jag blir så påverkad av smärtan.

[showhide type="post" more_text="Show english translation..." less_text="Show less..."]

Something's happened to me. Normally I always find something positive in every hardship. After I had a stomach ulcer I left the hospital with a smile on my face because I felt that I'd learned a valuable lesson. You know me, I'm almost sickeningly positive about everything. I love life and spend most of my days feeling grateful for what I have at the same time as I set up new goals for my own sake. But today I feel depressed. I don't see the silver lining of being in bed all day and being in pain. I want to be a good mum for Gillis (I was asleep already by the time Odd put him to bed last night...), I want to have more energy and I want to be able to deal with all of the work that's piling up and to be able to give something back to Odd who's always so strong and there for me. It's one thing to feel sorry for yourself when something is really difficult - but having your wisdom teeth out is such an insignificant thing that it really annoys me that the pain gets to me so much.

[/showhide] ... Svullna kinder! Försöker ändra inställningen och tänka att ur ett helt livs perspektiv så är dessa dagar ingenting. Gillis får inte men för livet för att jag inte orkar leka och gå ut, jobbet klarar sig och Odd ställer upp för att han älskar mig. Nästan alltid har vi lust men nu är det lite nöd. Det får helt enkelt vara så. Först tänkte jag "vad bra med dagar i sängen" då kan jag vara kreativ och fundera på vilka LCC-produkter jag vill ta fram. Men sedan insåg jag att med en fruktansvärd smärta och forfarande behov av kompresser i munnen pga blödning så struntar jag i allt och bara är. Får pausa kreativitets-hjärnan så gott det går och låta munnen läka. Just nu kan jag bara öppna den så mycket att spetsen på en sked ryms.

Mina bästa kompisar, mjöl i en påse som jag lägger i frysen! Mjöl formar sig perfekt efter ansiktet.