Våld blir till vardag | Isabella Löwengrips blogg

Jag har blivit sÃ¥ chockad. Under tre mÃ¥nader har tre personer jag kÃ¤nt dÃ¶tt. Ã?ven om det inte var vÃ¤nner man umgicks med varje dag. Var det killar som man pratade med, hÃ¶rde om och sÃ¥g. Visst Ã¤r Stockholm en stor stad men pÃ¥ ett sÃ¤tt kÃ¤nner alla varandra.

FÃ¶r nÃ¥gra Ã¥r sedan chockades man om man hade hÃ¶rt om ett slagsmÃ¥l, jag sjÃ¤lv har blivit rÃ¥nad men nu Ã¤r det ingen som lyfter pÃ¥ Ã¶gonbrynet om man nÃ¤mner det. VÃ¥ldtÃ¤ckt, rÃ¥n, slagsmÃ¥l har blivit som en slags vardag fÃ¶r oss ungdomar. EnÂ vardag vÃ¥ra fÃ¶rÃ¤ldrar alltid har varnat oss om men Ã¤ndÃ¥ trott att det inte hÃ¤nder dÃ¤r vi befinner oss.

Vi har hÃ¶jt ribban och uppfattar allt mer vÃ¥ldsamma hÃ¤ndelser som normala vid fester och sena kvÃ¤llar. NÃ¥gon blir slagen, hotad eller en tjej som har svÃ¥rt att sÃ¤ga nej pÃ¥ grund av fÃ¶r mycket alkohol. SÃ¥nt pratas det knappt om lÃ¤ngre.

Nu Ã¤r det dÃ¶dsfall.

Personer i vÃ¥r omgivning blirÂ till offer fÃ¶r andras personers handling. En handling som gÃ¶r att vi aldrig kommer kunna fÃ¥ tillbaka personen. Alla vet att det inte Ã¤r okej, man fÃ¥r inte skada en annan person. Den regeln kÃ¤nns vÃ¤ldigt logisk men Ã¤ndÃ¥ hÃ¤nder det. Sjuka personer missbrukar en makt de egentligen inte fÃ¥r i egna hÃ¤nder.

Jag Ã¥ker ofta taxi pÃ¥ kvÃ¤llarna, ber mina vÃ¤nner hÃ¶ra av sig nÃ¤r de kommer hem. SÃ¤ger Ã¥t mina killkompisar att aldrig fortsÃ¤tta brÃ¥ka med nÃ¥gon okÃ¤nd pÃ¥ fyllan. Hela tiden fÃ¶rsÃ¶ker man vaka Ã¶ver personerna man Ã¤lskar. Men det gÃ¥r inte. Och det gÃ¶r ont att veta att man inte kan finnas dÃ¤r och hjÃ¤lpa. FÃ¶rut hade man en kÃ¤nsla av att man Ã¤r trygg bland folk. Men idag sÃ¥ kÃ¤nns det som om folk inte skulle gÃ¶ra nÃ¥got om en person blev Ã¶verfallen. Denna rÃ¤dsla som ligger Ã¶ver oss fÃ¥r oss att endast tÃ¤nka pÃ¥ oss sjÃ¤lv och snabbt skynda dÃ¤rifrÃ¥n. Jag klagar inte, fÃ¶r jag vet sjÃ¤lv inte hur modig jag skulle vara om det hÃ¤nde nÃ¥gon pÃ¥ stan.

Det Ã¤r dags att vÃ¥ldet stoppas och att vi slutar se det som en del i vÃ¥r vardag. Vi vill inte ha ett land dÃ¤r dÃ¶dsfall ska ske varje dag, och att vÃ¥ra vÃ¤nner ska fÃ¶rsvinna. Jag klarar inte av det och inte ni heller. Vila i frid, jag tÃ¤nker pÃ¥ dig och din familj.