Igår kände jag mig riktigt töntig när jag skulle gå och lägga mig, jag saknade Nils så jag höll på att dö .. Eller mer att det är illamåendet som man kan känna i magen när man saknar någon och inte får tag på den personen. Han har bara varit borta i sex dagar ändå känns det. Vi människor är så himla bra på att vänja oss vid saker. Har man bott tillsammans under en längre period blir det plötsligt larvigt jobbigt att sova ensam en natt. Eller flera nätter för den delen med. Men man får passa på helt enkelt att umgås med sig själv, träffa sina vänner mer än vanligt, träffa familjen och jobba. Fast nu känner jag att jag har umgåtts alldeles för mycket med mig själv att jag är trött på mina egna tankar. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit flyget till Kiruna och vandrat med honom i Abisko. Vilken upplevelse det hade varit och utmaning, nästa år! Det är tufft med förhållanden. Bara vetskapen om att han kommer att jobba 8-12 timmar varje dag i höst och jag flänga runt i hela Sverige angående boken, klädkollektionen och vanliga föreläsningar + att jag faktiskt kommer att bo i Schweiz några dagar i månaden i två års tid gör att det drar ihop sig i magen. Men då tror jag att det är tur att vi har varit tillsammans så länge, vi har haft sådana här perioder tidigare och då får man stå ut samtidigt som man måste passa på att njuta av vilka roliga jobb vi båda har och kämpa tillsammans. Sedan får man hitta kvalitétstiden som att ha söndagarna för oss själva då vi kan bruncha i timmar, gå upp en timma tidigare en måndag för att äta frukost tillsammans, hitta ta en weekend någongång eller bara vara duktiga på att skicka små gulliga sms under dagen. Allt går om man vill! Men hade jag fått önska så hade jag velat ha en vecka till på båten i Grekland .. :) Min andra halva SOM G�RNA F�R KOMMA HEM NU!