Trots påväg? | Isabella Löwengrips blogg

Om man skulle beskriva Gillis så skulle jag säga att han är en fin liten kille. Omtänksam, glad och snäll. Inte alls samma energi som mig men väldigt envis. Jag upplever honom förståndig trots han är 1,5 år. Jag brukar låtsas ge honom uppdrag såsom att "passa lillasyster" (fastän jag ser) och då nickar han och sätter sig bredvid henne och klappar och hämtar napp. Han är väldigt fin mot henne. Dock har Odd och jag insett att vi har den mest tuffa perioden med honom hittills. Han har börjat få raseriutbrott för små saker. Om han inte får leka med fjärrkontrollen eller om jag inte kan bära honom, då kommer ett riktigt utbrott som inte tar slut förrens vi bär upp honom i famnen och hittar något som distraherar honom (läs: han får en kaka.. Årets föräldrar). Antingen är han påväg mot trotsåldern eller så beror det på att hans språk precis är påväg att lossna så han blir frustrerad över att inte kunna göra sig förstådd ordentligt. Min magkänsla säger att utbrotten kommer att lugna ner sig när han kan berätta vad han vill.

Min fråga till er är, under den här fasen. Ska man tänka enklast möjligast fega ur som förälder och ge honom det han vill ha eller ta striden. Det första kanske är en björntjänst och föder odrägliga barn men jag tänker också på att han kanske är för liten för att förstå konsekvenstänk om man tar striden och då är det ingen idé? Hur gör ni?

Balans mellan syskonen. När Gillis är tuffare så har Sally blivit lättare. Jag kan lägga ner henne! Sheila visade mig hur jag ska trycka till med en kudde så att det blir tajt. Jag har testat innan men utan resultat och jag insåg att det måste vara riktigt tajt, som en famn som Sheila beskrev.