Tomt hus | Isabella Löwengrips blogg

Ni vet när man får en känsla av att man upplever något som man kommer att minnas livet ut. Idag packade jag barnens första vecko-väska för att ta med till Odds nya boende. Så mycket tuffa minnen som väcktes från min barndom. Den där jäkla väskan som man släpade på under alla år tills jag flyttade hemifrån. Ibland var det en Eastpack, ibland Stadiums egna gympapåse. Ibland båda två. Jag slungades tillbaka till alla resor med pendeltåget, avståndet som tog 20 minuter med bil var en oändlighet då. Sally och Gillis har fem minuter promenadavstånd utan biltrafik så vi har verkligen försökt att lösa det bra. Men det gjorde ont i hjärtat att kliva in hemma hos Odd och se barnens rum. Här kommer det att skapas minnen som jag inte kommer att få ta del av. Det smärtar oerhört.

Jag har hanterat skilsmässan bra men vissa stunder blir extremt tunga. Som att kliva in i deras nya hall. Som att komma hem till ett tomt hus. Jag vet inte om jag ska stänga alla dörrar till deras rum eller ha allt öppet och leksakerna framme. Jag kan inte bestämma vad jag mår bäst av. Det är ett nytt liv att landa i. Imorse när jag påminde Gillis om att dom i eftermiddag skulle åka till pappa i några dagar och få ett nytt rum svarade han "Vet du vad mamma, det kommer att bli superkul att ha två rum".

Imorgon väntar Almedalen. Jag vet att jag borde försöka bearbeta allt men jag måste erkänna att det känns skönt att ha årets mest intensiva vecka som väntar. Få pausa det enormt tunga.