Det finns ett tillfälle varje dag då min rygg och panna rinner av svett och skulle jag ha volym i håret så lägger det sig slickat: Lägg märke till blicken av uppgivenhet... Jag pratar om stunden då jag hämtat Gillis på föris och jag ska få in vår dubbelvagn i hissen. Vi har en bugaboo och tar man av sittdelen och skjuter ihop kommer vi in MEN jag blir tokig på vagnen varenda gång för den är fruktansvärt trög så varje gång vi ska upp måste jag trycka ihop den med all kraft jag har. Det rinner om mig varenda gång. Det blir inte bättre att Sally vaknar och gråter och att jag samtidigt måste snällt påminna Gillis att inte kittla henne i ansiktet (puh).. Väl i hissen försöker jag skydda Gillis Alla fingrar För att inte fastna, ofta samtidigt till ljudet av ännu mera bebisgråt eftersom det har gått 15 minuter sedan vi kom till porten och Sally har tröttnat. När vi äntligen tagit oss upp fem våningar så påminner jag mig själv om att aldrig mer bo i lägenhet med liten hiss. Det är dags för hus...