Stödfamilj | Isabella Löwengrips blogg

Det är märkligt hur mammarollen förändrar mig som människa. Jag har gått från att vilja sterlisera mig (ung tonårstanke) till att inte tycka om barn till att älska barn. Jag älskar våra såklart men känner också starkt för andra barn. Jag pratar jämt med varenda barn jag träffar, i parken eller i hissen. Jag vill liksom att personen ska veta att jag ser den. Det är så lätt att känna att man "inte syns" när man är ung. Att känna så kanske är en självklarhet för de flesta vuxna men för mig var det inte det. Men jag är tacksam över att barnkärleken blev så stark.

Jag var inne på Familjehemsbanken idag och läste lite om hur det fungerar att vara jourhem, det finns möjlighet att gå en utbildning om just hur man är en stödfamilj. Det är inte aktuellt för oss på många år men när våra egna är betydligt äldre, kanske till och med ska flytta hemifrån då skulle jag gärna vilja vara jourfamilj. Antingen att någon bor här jämt eller då och då. Få vara en extra vuxen som finns där. Jag hoppas inte att min adhd-diagnos kommer att hindra oss för att kunna hjälpa till, jag minns nämligen att läkaren som skrev att jag hade fått min diagnos sa att det kunde bli svårt att få adoptera i framtiden. Visst är jag en rörig själ och det kanske inte är det bästa för en ung person som behöver struktur men jag har många andra bra kvalitéer. Oavsett så kan vi erbjuda tak över huvudet, trygghet och mycket kärlek och skratt.

Fredagsgos i sängen medan Odd lagade mat

Är det någon här som har varit/är stödfamilj eller kanske har varit den som varit i behov av det? Dela gärna med er av era erfarenheter!