Odd och jag har sjungit Ronny och Ragge hela vägen till jobbet. Rara söta Anna eller vad låten heter. För er som vill höra ett smakprov så kan ni lyssna på Snapchat, "ilowengrip". Det tog ett tag för mig att förstå den appen men nu älskar jag den. Jag har börjat lägga ut mycket klipp där under dagarna, på så sätt har kanalerna olika syften för mig. Bloggen är mitt hem och landningsplats, instagram fångar vardagen i bild och snapchat blir vardagsklipp. Ett enkelt sätt att följa med under dagen, dock kanske på en rätt låg nivå he he... Jag fick en relevant fråga i helgen från en läsare. Frågan var rätt lång men för att sammanfatta den så handlade det just om mitt privatliv, om det är så att jag tänker på mina kanaler jämt och inte njuter av livet. För vissa kanske det är svårt att "släppa mobilen" men för mig är det enkelt. Bloggen är mitt arbete. Och har man gjort något i tio års tid så blir man duktig på det, bilderna knäpper jag snabbt och inlägget kommer naturligt för mig. Jag upplever inte att det stör i min vardag alls trots att jag uppdaterar årets alla dagar. Eftersom mobilen är så kopplad till jobb för mig så betyder det också att jag är bra på att lägga ifrån mig den. Jag kan ju inte jobba jämt mentalt. Då skulle jag gå under. Jag har nästan aldrig med mig telefonen ut när jag är med barnen, på helgerna ligger den ofta i en liten låda i hallen och jag kikar till då och då, men mest för att svara på vänners sms. Att blogga är det roligaste jag vet och fastän det är jobb så känner jag inte att det är jobb. Ni har varit med mig i tio hela år och att skriva här är lika naturligt som att äta eller sova. Och gränsdragningen, vad jag delar med mig om är väldigt tydligt. Jag tänker mig er som arbetskamrater på jobbet, den gränsdragningen blir rätt naturlig tycker jag. :-)