Jag får ofta kommentaren i bloggen att jag "skyller mycket på ADHD:n". Och ni har alldeles rätt. Jag fick min diagnos för ett tag sedan och efter det så har det blivit en del av min personlighet. Det låter kanske fel när jag skriver det för jag vet mycket väl om diskussionen huruvida diagnoser stjälper eller hjälper. Och det är såklart individuellt men för min egen del så har det varit så skönt, verkligen en "aha-upplevelse". Helt plötsligt faller alla bitar på plats och jag förstår mig bättre, Odd förstår mig bättre, mina kollegor och vänner förstår mig också betydligt bättre nu. Men självklart handlar det inte om att bli ännu mer en slarver bara för att man vet att man är tankspridd. Det är ju inte så som med mina ringar tillexempel att jag struntar i saker och ting eller stökar ner extra för att jag har ADHD. Tvärtom. När jag vet om att jag är tankspridd och är expert på att lägga bort saker, så har jag faktiskt blivit betydligt bättre på att ha koll. Sedan jag fick diagnosen har vi inte bytt ut vårt lås en enda gång just för att jag är medveten om min tankspriddhet och jag tar det lugnare för att liksom hinna planera in att tänka att "nu ska nycklarna alltid ligga här". Förut när turboenergin florerade i kroppen så absorberade jag den och far runt som en tornardo här hemma till jag tillslut var gråtfärdig och helt tom. Idag när energin kommer så vet jag vad det är och hur jag ska agera och ibland/ofta kunna använda den till något vettigt. Alltså så har diagnosen hjälpt mig väldigt mycket. Mitt liv har blivit enklare när jag har ett facit att falla tillbaka på när livet känns rörigt. Men såklart, snesteg händer ju hela tiden, så är det. Ringarna försvann trots bättre uppmärksamhet och igår när energin flödade kl 01 på natten så fastnade jag i att läsa om ljusets hastighet alldeles för länge (ville ta reda på om hastigheten alltid är densamma eller om det är olika beroende på vad ljuset färdas i, vakum/vatten/dimma etc). Jag hittade en bra text om ADHD av coachen Zemira Goja på Coacingcenter.se