Skrik och kiss... | Isabella Löwengrips blogg

Åh så skönt det var att komma hem igår, vi hade den tuffaste flygresan med Gillis hittills, han skrek nog 2 timmar konstant av resans 5 timmar. Han var övertrött men fick aldrig till det. Det är inte så lätt att somna i ett trångt knä. Både Odd och jag är ju människor med positiv inställning så vi försökte så gott vi kunde att peppa varandra när vi försökte just ALLT. Jag tyckte synd om Gillis som bara skrek men också om alla medpassagerare. Som tur fick jag gå undan i köket och vjyssa honom där istället, lite ljudbegränsat. När jag väl hade fått honom att somna i min famn fick jag peppade ord från medresenärerna, det gjorde mig glad. Odd och jag firade med en stor kyss, läsning av våra böcker och en påse ostbågar.

Men kvällens utmaningar slutade inte där. I väntan på väg till taxin så behövde jag snyta mig (blir alltid ruskigt förkyld på plan) och jag var superkissnödig när jag gjorde det så vad tror ni händer? Jag kissar på mig. Och inte några vanliga droppar som typ är standard för mitt gravidjag utan hela blåsans innehåll kom ut och mina jeans blev helt mörka. Bara att byta om. Här kan jag berätta att gråten var påväg eftersom jag var så trött. Gissa om de var underbart att få komma hem och ta en lång dusch, ta av linserna och krypa ner i sängen!

Ni som inte läst Gone Girl, läs den! Fantastisk bra thriller. Nu när boken är utläst vill jag se filmen.