Jag började storböla hos BVC idag. Det riktiga fulgråtet. I all denna stress så blev det för mycket med att Sally fortfarande inte går upp i vikt som hon ska. 5,6 kg. Det brast då helt. Jag har fått två chanser eller vad jag ska säga med amningen för de senaste två besöken så har hon legat dåligt till och jag blev rekommenderad att ge henne gröt. Men (egoistiska?) jag ville så gärna amma så jag fortsatte som vanligt fast att lägga till en ersättning om dagen, jag tänkte att om jag bara ammar mer på dagarna kommer produktionen öka och problemet löst. Men istället, som jag trodde innerst inne, minskade mjölken på grund av att hon fick flaska och nu har det blivit en dålig cirkel av allt. Rekommendationen som jag fick nu av min ordinära BVC-sköterska är att ge henne mat. Gröt på morgonen och kvällen, burk/egen mat på dagen och så amma i mellan om jag vill. Med det sagt så vet jag att det är slutet på min amning. För det var exakt samma situation med Gillis vid fem månader. När maten presenterades så blev jag ointressant. Och mjölken tog slut direkt, jag fick inte ens ont i brösten. Tvärstopp. Min BVC-sköterska sa att det nog är bra för oss båda med rutiner. För Sally vaknar varje timma efter 01.00 på nätterna och kommer vi i rutiner med mat på dagarna behöver hon inte äta på nätterna och då blir sovpassen längre för oss båda. Det låter ju som en dröm men vet ni? Jag är inte redo att sluta än psykiskt. Inte för fem öre. Och när jag insåg det så grät jag hela vägen hem. Tänk om det här är sista veckorna för resten av mitt liv. Tiden gick för fort. Hon kom ju nyss. Jag får gråta klart och sedan se det positiva. Sally kommer bli mätt och gå upp i vikt, det är det viktigaste. Kanske går det att mys-amma lite ändå. Odd och jag kan dela mer på nätterna och jag får förhoppningsvis sova mer.