Respektera sig själv | Isabella Löwengrips blogg

Jag fick denna skickad till mig på Twitter. En tjej som läste min bok Isabellas Hemlighet och tyvärr kunde relatera till detta stycke:

Hjärtat värkte igenkännande när jag läste raderna igen. Just det, det var ju så det var under en singelperiod i livet. Helt galet hur jag höll på. Och just det där hur jag kunde vänta in ett livstecken, till sent efter midnatt om han hörde av sig. Det handlade inte om att inte se mitt eget värde egentligen, jag har alltid varit min bästa vän och schysst mot mig själv. Men när jag tyckte om någon kunde jag lätt bli blind för vad som var normalt och respektfullt. Tillexempel, om jag nu ville att han skulle komma över till mig och sova för att jag hade lust - Då skulle jag ju ha skrivit det tidigare under kvällen och liksom bestämt en tid som inte är senare än jag själv skulle somnat. Och hade svaret då varit "Kommer gärna men vet inte när, hör av mig om jag kommer loss" . Då skulle jag svarat tillbaka "Bättre att vi ses en annan kväll, ha så kul".

Men där och då var spelplanen orättvis och jag accepterade väntan och ovisshet på ett sätt jag aldrig skulle göra idag.

Om jag hade varit singel idag hade jag aldrig blivit en bricka i någon mans liv eller anpassat min vardag. No way. Och likadant är det som gift. Vissa dagar vill man olika saker och första året med Gillis hakade jag på trista saker som Odd gillade, tex åka till Hornbach för att köpa ett till av hundra verktyg. En hel lördag gick till spillo i min värld. Idag om vi vill olika saker delar vi upp oss. Jag tvingade ut mig tidigt med Gillis på 1,5 och Sally endast några veckor, på att göra saker själv för att känna att jag faktiskt fixade det trots två små. Idag skulle jag kunna resa själv till tex Spanien en vecka med barnen utan problem. Det är härligt att känna att man är självständig. Poängen är att man ska respektera sin egen vilja och lust oavsett om man är singel och är sugen på nattsällskap (tex fram till 23.00 men inte senare) eller om man är gift med små barn. Målet är att hitta en tydlig gränsdragning i vardagen. Och just gränsdragning har blivit min personliga styrka efter att jag fick barn.

... Och just gränsdragning är något jag kommer att prata mycket om med Gillis och Sally när de blir äldre. Jag vill att när de är i tonåren ska gränsdragningen vara en etablerad magkänsla. Den är mycket svår men viktig. För att komma dit måste man vara trygg i vem man är och det är de som är svårt i tonåren. Då får man istället luta sig åt värderingar man står bakom. Men mer om det i ett annat inlägg, jag kan fortsätta med gränsdragning i evigheter. Min paradgren. Ingen sätter sig på mig och mina gränser. Det är en otrolig trygghet att ha med sig i livet.