Psykbryt light | Isabella Löwengrips blogg

Att vara förälder innebär mycket ansvar, no kidding. För mig som har fått leta efter nycklarna en stund varje dag i hela mitt liv så blir det plötsligt mycket mer att leta efter innan vi går hemifrån. För det mesta är det hanterbart men ibland känner jag också att luften håller på att ta slut och man måste ut och göra något för sig själv en timma. Det är inget konstigt. När Gillis var nyfödd så gick jag till Sats nedanför oss på Sankt Eriksgatan och satte mig i bastun där och sedan gick jag hem. Igår höll jag på att få psykbryt (light men ändå) när jag insåg att jag skulle vara hemma i lägenheten från 16.00 till läggning (Odd skulle iväg på kvällen). Jag sa till Odd att "nu går jag och gör naglarna, hejdå" sedan sprang jag typ iväg. Men sedan kom jag hem med ny energi (och världens snyggaste lack i en obeskrivlig ler-nyans) en timma senare och hade en mysig kväll.

I bilen idag utanför huset, polo från Lindex

Det bästa är att sådana breakdowns ofta bara kräver en dusch, träning, nytt lack eller vin med vänner och sedan är jag tillbaka på banan igen. Värsta gången då jag grät utan anledning, utan bara kände mig nere så sa Odd:

"Säg vad som skulle göra dig glad då? Vad som helst?" Först blev mitt svar som ett barns "Ingeeeeeeeet" hulk hulk men Odd frågade igen. "Jo säg, vad som helst" Och mitt svar blev ... "Chokladbollar" HULK HULK.

Det är ju tur att jag har enkla önskningar.

Jag vet inte varför jag får sådana psykbryt trots att vardagen ändå är rätt problemfri. Det måste ju bero på att det är för mycket tryck och krav i vardagen och jag måste liksom få pysa ut lite. Det märkliga är att Odd inte verkar ha breakdown-frekvens som jag har.

Känner ni igen er?

Being a parent equals a lot of responsibility, no kidding. For someone like me, who always has to look for my keys for a while before I leave the house, there's suddenly so much more than just a pair of keys to keep track of. Most times I can handle it, but every now and then I just feel like I'm losing it and I need an hour or so for myself. Nothing strange about that. When Gillis was a newborn I sometimes went to the gym (Sats) we had right below us at Sankt Eriksgatan and just sat in the sauna for a while, then I went home again. Yesterday at 4:00 pm I felt like I was about to have a breakdown (a light breakdown but anyways) when I realized that I was going to spend the remaining hours of the day in our apartment (Odd had plans for the evening). So I told Odd "I'm going to get a manicure, bye" and then I basically ran away. When I got back an hour later I was full of new energy (I also had the worlds prettiest clay-tone nail polish on my nails) and I had a very pleasant evening.

In the car today outside our house, polo from Lindex.

A good thing about my breakdowns though is that it doesn't take much to get me back to my sane self. Usually a shower, some exercise, a manicure or a glass of wine with some friends is all I need. The one time things got really bad and I started crying for no reason, Odd said:

"Let me know what would make you feel better? Anything?" My first answer, a little childish: "Nooooothing" (and then some more crying). But then he asked again: "Come on, let me know!" And then my second answer was: "Chocolate balls" (and some more crying, yet again).

Good thing I'm not a very complicated person.

I don't know why I have these breakdowns, my daily life tend to be pretty problem-free. I guess I'm just under too much pressure some days and just have to let off some steam every once in a while. What's even more strange is that Odd doesn't seem to share my breakdown-frequency.

Anyone else familiar with this?