Prestationsångest | Isabella Löwengrips blogg

Hejsan! Jag har en liten konstig fråga som jag inte riktigt visste vart jag skulle ställa den. Här får gå.. Får du aldrig prestationsångest? Och om du får det skulle du kunna tipsa lite om hur du tacklar det? Det är högskoleprovet på Lördag, jag har pluggat hundratals timmar (utan att överdriva) och spenderat en del på att förbättra mitt resultat. Jag vill väldigt gärna komma in på ett specifikt program. Eftersom att jag har spenderat mycket tid och pengar på detta så börjar jag nu känna mig otroligt stressad och känner att jag verkligen måste prestera så jääävla bra. Började göra ett testprov i morse men tänkte hela tiden bara på hur dåligt det gick. Måste verkligen få lite bra tips på hur man kan typ.. lugna ner sig.. och köra lite Hakuna Matata istället..

Svar: Jag måste börja med att säga att jag aldrig har skrivit ett högskoleprov så jag vet inte riktigt hur du känner. Mitt tankesätt överlag är att det inte gör så mycket om det inte blev som jag hade tänkt mig. För i många fall så kommer det fler chanser. Det kanske strider lite emot min inställning om hur jag "visualiserar mina mål och lyckas". Men jag tänker såhär. Jag gör så gott jag kan, alltid. Alltså, jag förbereder mig så mycket som det går. Som när jag skulle ta mitt körkort. Jag övade så mycket som min kapacitet klarade av. Utöver det så visualiserade jag målet framför mig och peppade mig själv varje dag. Jag tänkte aldrig "Det här kommer inte gå" utan istället "Det här var svårt att förstå just nu men snart kommer det att lossna". Man glömmer ofta bort att en dos självförtroende också spelar in när man ska prestera.

Prestationsångest är bara skit enligt mig. Det lägger krokben för dig själv. Man låser sig trots att man kan. Rädslan över att misslyckas tar större plats än koncentrationen på att faktiskt lyckas . Där ligger problemet. Jag minns under gymnasiet så var det alltid ett gäng tjejer som kallsvettades och sa innan prov "Alltså jag klarar inte det här, det kommer inte gå". Jag undrar om de verkligen kände så från hjärtat eller om det var ett sätt att dra ner sig själv i grupp innan provet för att "bonda". Jag har alltid gjort tvärtom. Sagt högt och brett att det här kommer att "gå jättebra". Ja menar, man måste ju tro på sin egen förmåga annars kan man ju lika gärna strunta i att utmana sig själv. Jag har styrt om mina känslor till att bli taggad istället. När jag står bakom en scen och ska ut och prata inför tusen människor så njuter jag av adrenalinet som pumpar i min kropp och berättar för mig "Snart Isabella får du göra något som leder till att du växer som människa". Vissa gånger blir det inte alls som man har tänkt sig. Jag har fått blackout massor av gånger, tappat tråden och börjat stamma rejält och inte tagit mig ur det. Sånt händer. Man får inte vara så hård mot sig själv. Vi kan ju inte segla igenom ett helt liv utan att göra fel eller klara allt varje gång på första försöket. Det vore ju overkligt.

Om jag känner att nerverna påverkar innan jag ska göra något, såsom att köra upp inför ett körkort eller ut i direktsändning - Då går jag in på toaletten och pratar med mig själv. Det har jag gjort i flera år. Jag ler mot spegeln och säger att jag grejar det här. Jag gör så gott jag kan, så länge jag lägger ångesten bakom mig och fokuserar på det jag övat på så kommer det att gå vägen. Och blir det inte 100% i dag så blir det de nästa gång. No big deal. Lycka till!