Panikångest | Isabella Löwengrips blogg

Innan jag gick på semester så fick jag frågor om min panikångest. Jag tänkte att jag kunde ta upp det nu. Jag har nog alltid haft panikångest, även som barn. Jobbiga händelser och dödsfall som gjorde att ångesten kom. Som värst var det dock när jag flyttade in i min första egna bostadsrätt som 20 åring och jag drabbades av olika stalkers i samma veva. Jag hade en man som skrev att han ville styckmörda mig och en annan som då och då stod utanför dörren. För att inte glömma alla mail. Under den tiden var inte ångesten så hög, jag ordnade med vakt, sov borta när det var som jobbigast och hade en stekpanna bredvid mig uppe på mitt sovloft.

Däremot tiden efter. Jag blev smått paranoid och trodde att människor ville skada mig. Jag kunde inte längre ta samtal eller öppna post. Då åkte jag till psykakuten och sa att jag behövde hjälp och via dom fick jag gå i KBT hos en psykolog på Sabbatsbergs sjukhus. Jag gick i två års tid. Varje vecka. Det var fantastiskt. Ska jag vara helt ärlig så minns inte vad exakt det var som hjälpte mig, men det var mycket andningsövningar och lära sig känna igen vad som gav mig ångesten och kunna säga till sig själv att det inte var någon fara. Jag fick sitta på en bänk på ett torg med min psykolog och vi åkte tunnelbana. Jag lärde mig också att var jag bland mycket människor när jag var i obalans med lite sömn, dålig mat, mycket alkohol och jobb så kom ångesten lätt. Därför kom panikångesten mer sällan när jag fick Gillis för då blev lite mer hälsosamt. Jag har fått en panikångest-attack sedan barnen kom. Och det var när Gillis var spädis och allt bara rasade samman och jag blev en våt fläck på golvet. Men som tur var Odd hemma och jag minns att han skällde på mig "Du är för fan mamma nu Isabella, upp med dig. Det är inte farligt att ha ångest, nu går vi ut och så kommer det rinna av". Och då ställde jag mig upp och staplade ut med Odd och Gillis. Jag grät ute på promenaden men Odds skäll gjorde att ångesten inte eskalerade så mycket att jag fick ta en oxascand och sova, så som jag brukade göra några gånger per år.

Alltså är det mer än två år sedan jag sist drabbades. Alla lugnade är slängda förutom Lergigan men den är väldigt snäll och fungerar bra mot min hyperaktivitet. Att gå i KBT rekommenderar jag verkligen, det var absolut det som gjorde störst skillnad för mig i kombination med ett harmoniskt liv. Att få ett harmoniskt liv är inte direkt något man knäpper med fingrarna för men KBT kan man ju alltid gå i tills livet blir mer i balans :-)