På ett helt annat sätt | Isabella Löwengrips blogg

Jag kunde inte sova inatt, liksom alla andra nätter. Jag trodde att jag hade kommit över chocken men tydligen inte. Ringde till honom och kom på mig själv säga ?hej älskling? såsom jag har sagt i snart 1 år och 3 månader. Nu blev det istället helt tyst. Visste inte om jag skulle säga förlåt, men för mig kändes det helt rätt att säga så. Jag har ju alltid gjort de?

?Bella jag älskar dig på ett helt annat sätt nu, men jag är inte kär i dig? Som ett oväntat slag som fick mig att tappa luften. Du lovade ju? Hur många gånger har inte vi sagt till varandra att det är bara så, att det alltid ska vara vi. Aldrig har något varit så självklart.

Gång på gång vaknar jag upp och känner den mardröm jag befinner mig i. Jag som alltid har haft det så bra. Nu är jag plötsligt själv och inte älskad av honom längre. Det gör ont. Väldigt ont. Jag undrar hur många tårar man egentligen kan fälla innan de tar slut. De värsta är att han är kall, stänger in sig och vill inte prata. Jag måste väl ändå få en förklaring?

Jag försöker hålla på mina rutiner, men det går inte. Inte nu. Det går inte att plugga, jobba, sova eller ens äta. Jag kan knappt komma ihåg när jag åt sist, vågen har passerat under 50 strecket.. De ändå jag vill är att få vakna upp och veta att allt bara var en mardröm. Inget av det här är på riktigt. Jag försöker leta fel på mig själv, försöker leta fel på vad som gick snett. Men jag hittar inget. Jag står kvar som ett enda frågetecken och blir tvungen att acceptera något jag inte vill eller förstår.

I helgen kommer inte jag få vakna upp med dig, jag kommer inte längre vila där på ditt bröst och känna ditt hjärta dunka. Som dunkar för mig. Jag kommer inte känna dina läppar pressar mot mina, inte känna dina händer över min kropp. Din värme som sprider sig och får mig att känna mig lycklig, trygg. Du kommer inte längre be mig stänga av väckarklockan för att du vill ligga några minuter till med mig, bara för att det är mysigt. Du kommer inte att be mig sätta på duschen längre och tända ljus. Jag kommer inte få se vattendropparna rinna över din fina vackra kropp. Inte få känna doften av tvålen som sprider sig som skum runt om oss. Inte få sitta där vid köksbordet och äta frukost med dig längre, inte läsa tidningen tillsammans med mig, inte få dela på sista sylten.

Jag kan inte bara förstå ditt val och det gör så ont.