Och så kom det! | Isabella Löwengrips blogg

Idag höll jag på att få en panikångest-attack. Sist jag råkade ut för en riktig tuff var innan jag blev gravid med Gillis. Innan honom kom dom rätt regelbundet (3-4 gånger per år) men så gick jag i KBT och lärde mig hur jag skulle hantera allting med andning och hur jag ska leva för att inte hamna där. Jag var faktiskt beredd på att få en riktig dipp efter förlossningen eller under mammaledigheten, jag menar livet ställs om så mycket plus alla hormoner, det hade inte varit så konstigt. Men istället har jag nog aldrig mått så bra som när jag blev mamma. Mammalivet har fått mig mer i balans.

Men så idag så ville jag planera söndagen, hinna med en massa saker. Men jag fick inte till något och visste inte var jag skulle börja. Då kände jag hur ångesten steg och tog ett strypgrepp runt halsen, jag känner såväl igen känslan. Så jag gjorde det jag ska göra när det håller på att krisa med ångesten, gå och lägga mig och sova eller ta en promenad. Jag gjorde det sista. Men ångestnivån fortsatte att stiga och jag ringde Odd och sa att jag behöver hjälp att bryta. Så jag gick hem, vi satte oss i bilen (han körde såklart) och vi åkte och lunchade och sedan åkte hem.

Hade jag agerat som förut innan jag fick barn hade jag tagit en lugnade tablett (på inrådan från min psykolog) och gått och lagt mig och sovit. För jag vet att ångesten förr eller senare försvinner. Det är inget farligt. Men jag ville så gärna rida ut stormen och jag är så tacksam att Odd klev in och "bröt". Ni som har panikångest vet ju att man känner att man dras ner i skiten, som att fastna i kvicksilver och det finns ingen väg ut. Men så kommer min stora trygghet i livet och säger "på med skorna igen, drick vatten, sätt dig i bilen, gråt ut, det kommer att försvinna snart".

Ångestnivån sjönk ju efter en stund. Det blev lättare att andas. Jag är stolt över att jag bad Odd om hjälp, försökte ta till mina gamla KBT-verktyg och inte somnade på grund av en tablett utan fixade det tillsammans med Odd. Gillis fick se mig gråta en del men inte mer än så, han blev nog lite orolig en stund men sedan kände nog han också att det inte var någon fara. Man kan verkligen inte bryta ihop på samma sätt när man har sitt barn framför sig, det håller en i schack. Just idag hjälpte det mig att "hålla mig samman" och inte låta det skena iväg som det oftast gör.

Dock ska jag nog ringa till min gamla KBT-terapeut imorgon och få till ett samtal och uppdatera alla "panik-verktyg". Jag hoppas att det var den sista på länge men jag vet ju aldrig.

Odd och jag i Danmark i somras. Han är den mest stabila människa jag känner.