När man får en chans | Isabella Löwengrips blogg

Om några veckor ska jag på ett seminarie och lyssna på superentreprenören Richard Branson. Jag försvann i väg i en dagdröm idag och fantiserade om vad jag skulle fråga honom, om jag fick möjlighet att prata med honom. Då kom jag och tänka på en annan gång jag mötte en stor förebild och hur dåligt det gick. Jag var på en födelsedagsfest hos en vän för några år sedan och på samma fest var Kronprinsessan Victoria. Vi båda stod ute i trädgården och jag samlade mot till mig och gick fram för att prata. Stämningen på festen var väldigt "casual" och det kändes inte konstigt att gå runt och mingla, trots att det var Kronprinssan själv som stod där. Hur som helst går jag fram med min vän och hälsar, i samma stund glömmer jag bort det jag hade "övat" på i en sekund innan och ren panik försöker jag säga något klokt och stirrar därför ner på hennes babybula (blivande Estelle) och säger:

- .... Har du några cravings? (Först och främst DU får man väl inte säga?? Och för de andra, varför säger jag så!!) - He he, nej inte direkt men jag bakar väldigt mycket! Svarar hon väldigt trevligt (Jag fortsätter mina superfrågor) - Jaha! Är du en kladdkake-person eller mer cupcakes och det hållet? (Fortsätter att du:a och undrar den mest idiotiska frågan ever) - Hehe, det blir lite av varje faktiskt.

Här försöker min vän som jobbar med event att rädda mig, han sträcker fram handen: - Hej Jag heter Johan och jag jobbar med smurfarna!

Då ville jag bara glida ner i jorden och försvinna för gott. Johan jobbar med event och skötte just då lanseringen av smurf-filmen men utan att berätta hela storyn så lät det lika märkligt det. Här slutade samtalet och Victoria nickar, säger trevligt och träffas och vi står kvar där och skäms.

Det tog ett tag innan jag kunde skratta åt allt....

Coola Victoria och världens sötaste Estelle