Cyklade från middagen på Wasahof i Vasastan ikväll hem till mig med Band of horses i hörlurarna. Jag både hatar och älskar att höra gamla låtar som får hela strupen att snöras åt, hjärtat att vilja sprängas inifrån så att man vill pressa en penna rakt i bröstet för att lätta på trycket, precis som en läkare gör i filmer för att rädda människor. Samtidigt känner man ett lugn över att man inte är där längre, där i känslostormen som smakar salt av obesvarade tårar. Jag har gråtit så mycket, varit så himla arg och besviken över tidigare relationer att det är ett under att jag kan låta mig falla platt igen och lämna över det som bultar så starkt till en annan person, en annan person som får hela mitt hjärta i sin hand och jag bara kan hoppas på att han inte släpper det. Jag tror att oavsett om man lever i en lycklig relation så behöver man få sätta på den där låten som väcker så mycket minnen, man behöver får öppna sitt lilla fack i hjärtat för gamla kärlekar och bara låta sig minnas allt det vackra men även det som smärtar för att inte ta det förhållandet man lever i idag förgivet. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ibE7IqEjni4[/youtube]