Mogen= tråkig ? | Isabella Löwengrips blogg

Hejsan!

Idag har varit en bra dag, har jobbat och ikvÃ¤ll ska jag ivÃ¤g pÃ¥ ett mÃ¶te (mÃ¶tet Ã¤r pÃ¥ S:t eriksplan, inte sÃ¥ lÃ¥ngt bort dÃ¥!) med Muf Norrmalm. De behÃ¶ver fler folk till styrelsen och om jag har tur fÃ¥r jag gÃ¥ med, dÃ¥ blir jag ledamot fÃ¶r Muf Norrmalm, hÃ¥ll tummarna!

Hmm har suttit och funderat pÃ¥ en sak ; Ã¤r att vara mogen likadant som att vara trÃ¥kig? Ibland kÃ¤nns de sÃ¥. Jag fÃ¥r alltid hÃ¶ra att jag Ã¤r mogen, mÃ¥linriktad osv. Och sÃ¥dant har jag alltid tagit som komplimanger, men pÃ¥ sistonde har jag kÃ¤nnt mig sÃ¥ trÃ¥kig och jag vet inte varfÃ¶r. NÃ¤r folk sitter och kastar papperslappar pÃ¥ varandra Ã¤r jag den som sÃ¤ger till att sluta, likadant om folk pratar i klassrummet och jag inte hÃ¶r vad lÃ¤raren sÃ¤ger, Ã¤r det alltid jag som sÃ¤ger till. Kanske uppfattas man som stel men jag har alltid tyckt att ingen fÃ¥r stÃ¥ i vÃ¤gen fÃ¶r min skolgÃ¥ng. NÃ¤r andra planerar hur mÃ¥nga cigg de ska kÃ¶pa i veckan, sitter jag och tÃ¤nker pÃ¥ hur roligt det ska bli och lÃ¤ra mig nya saker pÃ¥ jobbet, saker som jag kommer ha nytta av i hela mitt liv om jag ska bli advokat. Ã?ven om det lÃ¥ter trÃ¥kigt sÃ¥ Ã¤r jag nÃ¶jd sÃ¥ som jag har det, jag har sjÃ¤lv skapat det. Jag Ã¤r trÃ¶tt pÃ¥ att vara 15, eller rÃ¤ttare sagt att bi stÃ¤mplad som 15 Ã¥ring, nÃ¤r jag vet att jag kan sÃ¥ mycket mer. SÃ¥ mycket saker som jag kunde skratta Ã¥t fÃ¶rut, blir jag bara irreterad Ã¶ver och tÃ¤nker "kan de inte skÃ¤rpa sig" samtidigt mÃ¥ste jag ha fÃ¶rstÃ¥else fÃ¶r att alla vÃ¤xer olika och har helt olika intressen.

Ã?r jag helt enkelt bara mogen eller trÃ¥kig? Antaligen har vÃ¤l alla ett eget svar pÃ¥ den frÃ¥gan, men om man trivs hur man Ã¤r, Ã¤r det inte bÃ¤ttre dÃ¥ att fortsÃ¤tta vara som man Ã¤r? Problemet med att alltid har mÃ¥nga bollar i luften, alltid nya saker att gÃ¶ra. Ã?r att man trÃ¶ttnar sÃ¥ fort, jag tycker hela tiden att tiden gÃ¥r sÃ¥ lÃ¥ngsamt! Skolan Ã¤r fÃ¶r seg, och jag skulle kunna jobba mycket mer, fÃ¶r jag vil sÃ¥ gÃ¤rna att saker och ting ska hÃ¤nda hela tiden, och inte min hjÃ¤rna fÃ¥r lÃ¤ra sig nya saker kÃ¤nns det som om den kommer att sacka ihop. Jag mÃ¥r helt enkelt illa om jag sitter och sittar pÃ¥ dokusÃ¥por en hel dag, fÃ¶r att jag inte lÃ¤r mig nÃ¥got. Vissa sÃ¤ger att man ska vara barn sÃ¥ lÃ¤nge som det gÃ¥r, men vart gÃ¥r grÃ¤nsen? Kan inte jag sjÃ¤lv fÃ¥ avgÃ¶ra nÃ¤r jag inte vill vara det lÃ¤ngre, eller Ã¤r det just Ã¥ldern 18? Jag Ã¤lskar att jag har planerat mitt liv och vet vad jag vill gÃ¶ra (jag Ã¤r lite Bree i Desperate Housewifes, Jessika i klassen kallar mig det, haha!) det Ã¤r dÃ¥ jag kÃ¤nner mig trygg. Utan mÃ¥l skulle jag inte ha nÃ¥gon anledning att tex gÃ¥ till skolan, plugga, fÃ¥ bra betyg. Jag mÃ¥ste fÃ¥ ha drÃ¶mmar, se mig sjÃ¤lv i dem.

Jag Ã¤lskar politik och debatter, jag gillar skolan , jag gillar ordning och reda, jag gillar att vara aktiv i fÃ¶reningar och kÃ¤mpa fÃ¶r saker jag stÃ¥r fÃ¶r. Jag Ã¤lskar mitt liv med Marcel dÃ¤r jag fÃ¥r kÃ¤nna mig Ã¤ldre och leva i en relation, sÃ¥dant vÃ¤xer jag i. Men mÃ¥ste jag vara trÃ¥kig fÃ¶r det?