Middag utan make up | Isabella Löwengrips blogg

Hade jag sagt till mig själv för några år sedan att jag skulle gå ut och äta middag utan smink så hade jag aldrig trott på mig själv. Det var en sak att kanske träna utan smink eller på sin höjd gå över till en kompis utan make up men då var det något som jag förvarnade innan "Bara så du vet så orkar jag inte sminka mig". Men att gå ut och äta. Bland vita dukar och andra uppklädda människor. På kvällen. Det hade jag aldrig någonsin gjort. Kanske hade jag till och med stannat hemma trots smink men att det inte täckte tillräckligt för att en finne lyste igenom. Idag har jag precis en sådan stor och röd på ena kinden men jag har inte ägnat den mer energi än till det här inlägget. Jag är otroligt stolt över att ha tagit mig igenom den tiden då komplexen styrde mitt liv. Jag är betydligt friare idag. När jag ser tillbaka på den tiden så minns jag ändå hur tufft det var och hur djupt rotat tankarna satt. Det är därför, när jag ser mig själv i spegeln idag eller på semesterbilder vi tar, finnarna inte spelar någon roll men det är en stark påminnelse över hur långt jag har kommit med mig själv.

[showhide type="post" more_text="Show english translation..." less_text="Show less..."]

If I would've told myself a few years back that I would go out for dinner without make-up on I would never had believed it. It was one thing to work out without make-up or maybe walking over to a friend without make-up but then I would always warn them before hand "just to let you know I can't be bothered to put make-up on". To go out for dinner though. With white table cloths and dressed up people. At night. I would never have been able to do that. I might even have stayed at home despite having put make-up on just from feeling that it didn't cover enough or a spot showed through. Today i have a really big and red one on my cheek but I haven't wasted more energy on it than I have on this post. I'm so proud of myself for getting through the period of my life when my complexes ruled my life. I'm so much more free to be myself today. When I think back to that time I realize how hard it was and how deeply rooted those thoughts were. That's why there's no better reminder of how far I've come than looking myself in the mirror or see holiday pictures of myself we're the spots don't matter.

[/showhide]