Love is all we need | Isabella Löwengrips blogg

Har inte kunnat sova alls inatt. Jag bara låg och grät och egentligen vet jag inte varför. Det har känts som om jag ständigt har levt i en dröm, tills mordet för en vecka sedan. När vi stod där igår, kände jag för första gången på väldigt länge att jag levde. Jag kände de salta tårarna droppa ner på min kind och sorgen över hur ledsen jag var. Livet handlade inte längre om shopping, latte, pengar, killar och skvaller. Nu stod vi där alla tusen människor för att en person hade dött. När jag grät, grät jag inte bara för mordet utan även för hur jag själv har betett mig. Jag lever ett så otroligt ytligt liv där jag knappt bryr mig om min familj eller mig själv.

Jag fundrar ofta vad jag vore utan blogg, muf, bra betyg, jobb och alla andra grejer. Eller snarare vem vore jag utan dessa saker? Just nu lever jag bara i ett stressigt rutinmönster, där jag gör saker för alla andras skull och inte för mig själv. Jag avbröt en påbörjan till ett förhållande förut, för att jag inte hade tid. Men vad är det jag ska ha tid med då, blogg?, jobb? Saker som egentligen inte räknas.

Det låter så klyschigt men "love is all we need" och det är så sant så. Man måste ha en stark grund som är uppbyggt av kärlek för att kunna klara allt det andra, annars är man en trasig person. Precis som jag.