Det här kan vara ett resultat av min känslomässiga dag idag och det betyder att jag kanske inte håller med mig själv om några dagar igen men alltså .... Vi måste lämna stan! Jag vill bo i hus nu med detsamma! Jag hade sett fram emot första promenaden med Sally i solen, äta på en uteservering och bara njuta. Men istället kunde vi knappt höra varandra på grund av all trafik, överrallt rökte människor (så vi åt inne) och jag fick panik över att bo i innerstan. Vi måste ut till ett stort hus, gräs under fötterna och lugn och ro. Antingen är det mitt nyförlösta jag som pratar eller så jag jag tagit mitt förnuft tillfånga och inser att en två barnsfamilj mår bättre med naturen som granne. Jag kände bara hur Sally andades in avgaserna från Sankt Eriksgatan och då fick jag nog. Vi kan ha det bättre. Förresten. Jag var inte alls sådär cool som jag trodde att jag skulle vara idag. Första promenaden med Sally var lika svettig som med Gillis. Sally sov konstant i två timmar i vagnen men ändå kunde jag inte slappna av och hetsade i mig lunchen på två minuter. Sedan ville Odd förbi Ica och Systemet för att köpa champagne och fira men då fick jag en gråt-attack och sa "Odd jag fixar inte mer idag, vi måste hem fort!". Varpå Odd svarar att "okej men varför känner du så, hon ligger ju och sover och har det toppen?". Det var ju alldeles sant. Men ändå kom jag hem helt toksvettig och med adrenalinet på högsta hugg, som om jag hade sprungit med Sally längs savannen med hungriga lejon som ville äta upp oss. Gah. Längtar tills jag är mig själv igen.