�ven om jag känner mig rätt vuxen ibland märker jag tydligtatt jag inte är det. Jag klarar inte av vardagssysslor. �ven omjag ekonomiskt kan försörja mig själv skulle jag ändå inte kunna laga mat eller städa. Så antingen skulle jag dö i skörbjugg av att bara äta sushi eller så skulle jag dö av endamm förgiftning. Om de inte städade mer än varje vecka dock. Visst man klarar sig men problemet är att ingen människa vill leva med en sådan som mig. Man vill ju ha en tjej som bakar så att de doftar nybakta bullar när man kommer hem eller i alla fall en tjej med ordning. Jag är extremt slarvig. Om det inte vore för familjens städerska så skulle mitt rum vara en labyrint och kläderna skulle möggla eftersom jag inte tvättar. Det är pinsamt jag vet! Och jag skäms över det. Men jag vet inte hur man gör och så har jag inte lusten att lära mig. Jag är så van att allt sköter sig själv. Min föräldrar lagar knappt mat hemma och städar inte heller så vem ska jag lära mig av? �ndå kan man känna sig så himla vuxen ibland. Kommer ihåg när jag fick mitt första riktiga sug på kaffe och därav mitt tidiga beroende. Eller när man började älska mögelost och visste precis vilket vin man ville ha till. Eller när man en varm sommardag beställer ett glas öl istället för en cider för att det är gott? Läskigaste är ändå när man står i matbutiken och känner ett underligt sug för Läkerol Salvi. De som mormor köper? Det är så typiskt det där. Hela tiden slungas man mellan barn och vuxenvärlden som tonåring. Ena stunden vill man spendera hela dagarna framför Karlsson på taket med ett glas oboy och ostmackor och andra går man ner till hötorgshallen för att köpa plockmat till kvällens middag med vännerna. �r det inte det som är de bästa med tonåren ändå, att man får chans till att hoppa mellan de olika världar hur man vill?