Min fina pojkvän Odd och jag finner oss verkligen långt bort ifrån varandra, han befinner sig i London under OS och jag är här i USA. Trots att jag har fullt upp här borta med jobb så kommer det riktiga magsmärtor och nästan lilla illamående av saknad. Det är riktigt jobbigt att älska någon så mycket som man är ifrån. Om det är något som jag har varit lyckligt lottad med i livet så är det fina relationer men det som skiljer sig med Odd är ändå rätt mycket. För första gången kan jag se att det är honom jag vill gifta mig med och det är framför allt Odd som jag vill skaffa familj med. Allt bara känns självklart. Gud vad jag hade velat sagt till mig själv, när jag var 14 år och befann mig på samma hemmafest som Odd, att "Bella, honom kommer du att flytta ihop med om sju år, han blir din". Jag hade svävat på moln då. Men istället har jag hunnit bli några relationserfarenheter rikare på vägen och blivit hel i mig själv innan jag får sväva på moln nu - sju år senare. Och den 12 oktober flyttar vi in i vår lägenhet, åh! Mitt livs kärlek (men är väldigt avis för att han fick se Spice Girls reunion i London under OS!)