Jultankar | Isabella Löwengrips blogg

Jag älskar den här bilden! Gillis är bara två veckor gammal och bakom soffan står vår cancer-gran (ursäkta uttrycket men det var så vi kallade den hemma) som vi hade beställt på nätet. När vi beställde tryckte på vi "kungsgran" men det var inte det som vi fick hem till dörren... Ändå var jag tvungen att pynta med allt dyrt pynt jag hade köpt som en "familjeinvestering". Dock orkade inte granen riktigt hålla upp alla fina saker. Trots det så älskar jag den här bilden så mycket.

För många innebär julen att man måste träffa alla släktningar och samlas allihopa, att först då är man i julmood. Så var det när jag var barn, var inte alla som brukade samlas på plats så kändes det alltid lite tomt. Något som har hänt nu när jag har min egen primära familj är att jag inte längre känner så. Självklart känns det trevligt att äta jullunch hos Odds och mina föräldrar men själva riktiga julafton firas bara Odd, jag och Gillis när vi kommer hem sen igen på kvällen. Det är den stunden jag längtar mest efter. Julaftonskvällen men även uppesittarkvällen dagen innan.

Det är häftigt att bli vuxen och ha en egen familj. Att vi känner oss kompletta bara vi på julafton, utan våra egna föräldrar. Det kanske låter banalt men att känna så är att väldigt säkert tecken för mig på att man har blivit vuxen och framför allt förälder och fru. Och som jag njuter av det.

[showhide type="post" more_text="Show English translation..." less_text="Show less..."]

I love this picture! Gillis is only two years old and behind the sofa is our cancer tree (excuse the expression but that's what we called it) that we had ordered online. When we ordered we selected "Nordmann fir" but that's not what got delivered... I still had to decorate it with all the expensive decorations that I'd bought as a "family investment". The tree couldn't really support all the finery though. Despite that I love this picture so much.

For a lot of people, Christmas is a time to see relatives and gather together and only when that happens do you get in the Christmas spirit. That's what my childhood Christmases were like, if everyone wasn't there it felt kind of empty. Now that I have my own core family I don't feel that way. I mean, it's lovely to have lunch at Odd's or my parents' houses but the real Christmas feeling only comes when it's Odd, myself and Gillis when we get home late at night. That's the moment I get excited about. I also like the suspense the night before.

It's cool to grow up and form your own family. To feel complete with your family unit at Christmas, without your parents being there. It might sound insignificant but feeling that way for me is a very sure sign that you've grown up and become a parent and wife. And how I love it .

[/showhide]

Är det någon av er som känner igen sig? Att en högtid kan firas bara i familjen och ändå vara komplett?