Jag kommer aldrig kunna vara den där coola personen

Vet ni vad det mest typiska Ã¤r med oss tonÃ¥ringar? Att vi ser allting svart eller vitt. Antingen Ã¤r livet pÃ¥ topp, man har flow och kÃ¤nner sig lycklig. Eller som mÃ¥nga gÃ¥nger och speciellt pÃ¥ kvÃ¤llarna kÃ¤nns allt Ã¥t helvete. Bara pÃ¥ tio min, kan allt Ã¤ndrats. Ã?r det inte konstigt hur vi hÃ¥ller pÃ¥? Hur orkar folk med oss och hÃ¶ra pÃ¥ vÃ¥ra problem nÃ¤r de Ã¤r som bortblÃ¥sta inom nÃ¥gra minuter?

Fast Ã¤r det inte ganska hÃ¤rligt Ã¤ndÃ¥ att livet kan Ã¤ndras genom att man fÃ¥r ett sms eller ett samtal frÃ¥n nÃ¥gon man tycker om? PÃ¥ en gÃ¥ng strÃ¥lar man som aldrig fÃ¶rr. Vi oroar oss fÃ¶r mycket, och gÃ¶r en hÃ¶na av en fjÃ¤der.

Jag har alltid velat vara en sÃ¥dan dÃ¤r cool person. Aldrig hÃ¤nger upp mig pÃ¥ smÃ¥ saker, aldrig vara den dÃ¤r tjejen som Ã¤r "fÃ¶r pÃ¥". Men det gÃ¥r inte! Vissa kÃ¤nslor hoppar ju och skriker inombords.

Nej, nu ska jag passa pÃ¥ att verkligen njuta. FÃ¶retagen, tidningar drar i mig fÃ¶r att jag ska medverka pÃ¥ deras sajter, familjen Ã¤r ett bra stÃ¶d, vÃ¤nnerna underbara, en relation som jag trivs superbra i och sÃ¥ har jag faktiskt lov! Vad har jag egentligen att bekymmra mig Ã¶ver?