Jag skulle inte kunna ha ett liv utan killar. Varken psykiskt eller fysiskt. Sedan jag var 14 år har jag nog aldrigt varit riktigt riktigt själv utan antingen haft ett förhållande eller ett på-G-stadie som har underhöll en. Jag behöver spänningen, även om det kan vara riktigt jobbigt att spela det där spelet i början (som jag förövrigt har försökt att sluta med). Men ibland kommer man till en punkt i livet då man bara är så trött på dom! No hard feelings killar men jag kan bli så irriterad över hur veliga och okänsliga vissa av er är. Ni vet aldrig vad ni vill för att ni gillar att båda äta och ha kvar kakan samtidigt. Det blir i praktiken att ni gärna dejtar en tjej så pass länge att hon tror att ni är tillsammans men när hon väl tar upp de så tycker han att han är singel. Han vill spana samtidigt och inte binda sig för att det kanske dyker upp någon bättre! Och när ni gör slut, hur i helvete kan ni ha de så enkelt? När jag blir dumpad/dumpar så tar det ett tag för mig att komma över det. Jag är ledsen och pratar om det hela tiden. Ni biter ihop och låtsas som ingeting. �r ni så känslokalla är är ni bara expeter på att dölja er smärta? En person som jag var tillsammans med för ett år sedan frågade mig nyss om jag hade raderat några av hans tjejvänner från en pa-lista förra hösten. F�R ETT �R SEDAN! För de första har jag knappt något minne av det.. Men varför har han gått och tänkt på det i ett år? Några tjejer från en lista? " Du satte ju inte mig i en bra situation Bella" Nej de kanske jag inte gjorde för ett år sedan, men vad har det förbetydelse nu? Direkt får man ju en känsla att det knastrar med hans nya och han vill använda det som back up.. Vad vet jag. Nej jag ska verkligen vara själv ett tag nu. Flirtar, javisst men inget mer känslotrams. Finito! Jag har andra saker att lägga tid på i mitt liv förtillfället. (Har sett nu i efterhand att folk tolkar det som att det handlar om Gustav, det gör det inte. Utan de bygger på tidigare erfarenheter samt hur jag har uppfattat killar generellt i min omgivning)