Jag är min hjälte | Isabella Löwengrips blogg

Jag har mig själv som förebild. Det låter kanske som något svåruppnåligt men när jag var barn så sökte jag med ljus och lykta efter någon stark klok person som inte var en påhittad figur att kunna se upp till. Visst, Pippi och Grynet var något extra men inget var ju på riktigt. Så jag bestämde mig tidigt för att vara min egen hjälte. När min uppväxt var som allra tuffast så minns jag att jag ställde mig i spegeln och sa till mig själv att jag fixar det här, det kommer att bli bättre. Än idag står jag framför spegeln när livet testar mig och fortfarande säger jag till mig själv att jag kommer ta mig ur denna period också. Vilket jag alltid gör och jag blir starkare för varje gång.

Mycket utav min styrka idag kommer ifrån att jag vill vara stark för den här tjejen. Allt som jag bestämde mig för som barn jag har liksom lovat mig själv att ta på allvar. Det var otroligt tufft att vara skillsmässobarn, det slet mig i stycken psykiskt och la grund till mitt dåliga samvete som alltid värker med vad jag än gör. Som barn till skilda föräldrar visste man att om den ena föräldern var lycklig för att du var där, grät sig den andra till sömns. Jag kommer göra allt i min makt för att Gillis inte ska behöva uppleva det. Jag gör allt för att Odd och jag inte ska separera i framtiden. Men om vi nu skulle hamna där så ligger det i vårt ansvar att aldrig låta vårt barn dra på sig det dåliga samvetet. Det är Odds och mitt ansvar att få det att fungera, inte Gillis.

Här var jag redan min hjälte. Trots tunga år av mobbning. Jag stod på mig, gjorde allt man skulle på pappret om man blev mobbad. Berättade för mina lärare, anti-mobbningsteamet. Gjorde även sådant som man inte ska göra, som att ta dit min pappa som fick skälla ut mobbaren. Tyvärr så var det inget som hjälpte riktigt. Men jag var stark. Gick till skolan ändå, satte mig längst fram. Tänkte att dom någongång kommer att tröttna. Fick en hjärnskakning istället på gymnastiken. Men fortsatte att sätta mig längst fram i klassrummet när jag kom tillbaka. Fortsatte att prata trots att jag inte fick på grund av min acne och ljusa röst. På något sätt gick dessa tre år på högstadiet och jag blev fri. Fick mina betyg. Gav bokstavligen fingret till skolan när jag för sista gången höll i den den tunga trädörren och gick ut.

Idag är jag en mamma. Jag minns krisen jag själv hade jag insåg att mina föräldrar inte var hjältar utan mänskliga personer med brister. Jag ska inte försöka vara Gillis hjälte för han kommer att bli lika besviken han när han upptäcker mina fel. Däremot ska jag försöka få honom att bli sin egen hjälte. Att han älskar sig själv och tror på sin egen förmåga. När mitt liv är som allra tuffast så kan jag alltid lita på mig själv att jag grejar det. Det är en väldigt härlig grund att stå på. Jag vet om min egen förmåga helt enkelt. Det vill jag ge Gillis också.

Att vara min egen hjälte är det bästa beslut jag någonsin tagit eftersom det gör mig fri. Jag behöver aldrig vänta på att någon annan ska lösa mina problem eller nå mina mål åt mig, jag tar tag i det själv. Jag sätter upp riktlinjer för hur jag vill vara som person och är därefter. Jag är stark, generös, snäll, envis och vill vara med och sprida glädje. Svårare än så är det inte.