ICA är Egen tid | Isabella Löwengrips blogg

Idag har varit en himla bra dag. Jag slår vad om att det är sömnen för vardags-racet har ju i stort sett varit identiskt med gårdagen ändå upplever jag denna dag som mysig. Dock unnade jag mig (det här kommer att låta helt sjukt för er utan småbarn) att gå till Ica själv när jag var hemma från parken så att Odd kunde ta kidsen. Sedan ringde jag Sheila på väg med ett tydligt lyckorus i rösten och sa "Jag är på väg till matbutiken själv, möjligheterna är oändliga".

Och det var precis så jag kände. Jag kan strosa extra länge bland alla varor, bläddra i tidningshyllan, ta en espresso på 3 mintuer på kafét bredvid och scrolla instagram i lugn och ro, sedan komma på något vi behöver från apoteket och allt detta ovan är liksom legitimt. Jag bidrar. Med en lussebulle i handen knatade jag sedan hem med mjölk och lite annat som vi behövde och var liksom full av energi. Sedan kikade vi på Kalle i chokladfabriken. Älskar den.

Dagens: Tröja Tiger, byxor Lindex, klocka Mockberg och glasögonbågar Gucci. Sally kör Livly men strumporna vete tusan. Ingen i vår familj har likadana strumpor på varje fot, den där strumptjuven som brukar besöka familjer är här med.

Nu blir det jobbmailen och sedan ska vi se ett avsnitt av Bron som vi missade i söndags. Känner mig alltid som Saga i mina skinnbyxor. Odd tycker att jag är som Saga ibland men jag håller faktiskt inte med. Det är bara det att jag gärna skippar kallprat och går rakt på sak. Det är lite osvenskt vid möten att inte prata om vädret på väg dit eller hur min mammaledighet har varit men klockan tickar och agendan är lång. Sedan tror jag att ADHD:n gör att jag blir lite stressad vid utdragna möten för att jag vet att jag inte klarar av mer än 1,5 timma och då blir det lätt hänt att jag säger "Kan vi speeda upp tempot lite?". Inte.jätte.Trevligt.Kanske.

Today has been an awesome day. Bet it's the sleep I got last night because my schedule was really not any different from yesterday and still I would label today as cozy. I did however treat myself with one thing (this is going to sound very, very strange to all of you who's not a parent of small children): Odd took care of the kids when we got home from the park and... I went to the grocery store (Ica) by myself. I called Sheila on my way there to tell her the amazing news. "I'm on my way to go grocery shopping. Alone. Possibilities are endless!"

And that was exactly how I felt. I could stroll among the shelves, take a closer look at any product, stop for some sneak-peaking in the magazine stand, have myself an espresso in three minutes at the café next door, browse through my Instagram in whatever pace suitable for me and suddenly come up with something I needed from the pharmacy and quietly go buy it. And I had nothing to worry about. I was doing just what I was supposed to be doing. With a lussebulle (a Swedish saffron bun, common to eat around Christmas) in my hand I made my way home with milk and some other stuff we needed and I was in such a good spirit. At home, we watched Charles and the Chocolate Factory. Love that movie.

I'm wearing a shirt from Tiger, pants from Lindex, watch from Mockberg and my frames are from Gucci. Sally is dressed in Livly, but I can't tell you where the socks are form. No one in our family wears socks that initially was one pair. That notorious sock-theif seems to make regular visits to our house as well...

Next up is checking my job e-mail and then we're watching an episode of Bron ("The Bridge", Danish/Swedish crime drama TV-series) that we missed last Sunday. I always feel like Saga (character in The Bridge) wearing my leather pants. Odd think I act like Saga sometimes too, but he's alone on that one. The only thing we have in common is our "cutting to the chase-attitude". I'm not a big fan of small talk - a pretty rare thing when you're from Sweden actually. I usually don't talk about the weather, or what my maternity leave is like when I'm on my way to meetings with people. Time is always ticking and my schedule is tight most days. I'm pretty convinced my ADHD adds to raising my stress level during meetings that goes on for more than one and a half hours. Sometimes I can't stop myself and things like "Can we speed this up a little?" just comes out of my mouth. Maybe. Not. Super. Nice.