Hålla orken uppe | Isabella Löwengrips blogg

Jag hittade den här bilden på Facebook häromdagen. Jag är 18 år gammal och ska prata under ett seminarium i Almedalen. Förvisso i världens kortaste shorts också för att jobba i. Alla plagg blir liksom några centimeter längre för varje år som går...

Ibland glömmer jag bort hur jag har kämpat men åh så tacksam jag är över mig själv som aldrig gav upp. Det är inte lätt att vara ung med stora drömmar. I varenda hörn står det människor som vill plocka ner alla mål till vad dom anser är rimliga. Säger man att "Jag ska bli statsminister" "ekonomisk oberoende" "nya Zlatan" eller vad som helst så kommer det vara väldigt få människor under resans gång som kommer att heja på. Ibland inte ens dina närmsta. Var hittar man då orken under alla dessa år? I mitt fall så bestämde jag mig tidigt för att inte räkna med människors stöd. Det var oftast ingen idé ibland att ens berätta om vad nästa plan var. Jag ville inte riskera att behöva lägga energi på att förklara och försvara mig. Jag målade upp en bild mentalt att jag hade sådana där ögonlappar som vissa hästar har i stora folksamlingar för att inte bli distraherad. Det fungerar än idag.

Mitt bästa tips för att behålla orken i ett jantesamhälle är att bli sin egna bästa vän. Jag pratar med mig själv i spegeln och säger att jag kommer att greja det jag ska göra idag. Jag peppar mig själv. Berömmer mig själv. Biter ihop när något inte går, tänker igenom hur jag kan göra om när första försöken inte fungerar. Jag tänker aldrig elaka tankar om mig själv. Skulle jag vara min största kritiker så skulle jag inte orka.

Och för alla oss som möter unga människor med ett brinnande hjärta. Släck inte lågan. Lägg alla kloka realistiska råd på hyllan ett tag för misstagen behöver personen ändå upptäcka själv för att lära sig och växa. Samt att vissa idéer som du och jag kan tycka låter idiotiska kan vara nästa Instagram. Man vet aldrig :)

I found this photo on Facebook the other day. I'm 18 years old and about to talk during a seminar at Almedalen. Albeit dressed in the tiniest shorts in the world. All my clothes seem to grow a centimeter or so longer every year.

Sometimes I forget how much I've had to fight, but I'm oh so grateful to myself for not giving up. It's not easy being young and having big dreams. At every corner there's someone waiting to bring you down a peg or two, make your goals more in line with what they think is reasonable. If you say "I will become a prime minister", "financially independent", "the new Zlatan" or whatever else, there will be very few people that will cheer you on throughout your journey. Sometimes not even your nearest and dearest. Where do you then find the strength and energy during all these years? In my case, I decided early on not to count on other people's support. There was normally no point to even tell them what my next plan was. I didn't want to risk having to put energy into explaining and defending myself. I painted a mental picture of having the kind of blinkers that some horses have to wear when they're in big crowds so that they don't get distracted. That mental pic works even to this day.

My best tip for keeping your energy up in a society, where you shouldn't think you're something special, is to become your own best friend. I chat to myself in the mirror and tell myself that I'll nail whatever I'm going to do today. I give myself a little pep talk and praise. I bite together when something doesn't quite go my way, work out what I can do when the first attempt doesn't work. I never think nasty thoughts about myself. If I were my own biggest critic, I'd run out of energy in no time.

And for all of us, who meet young people with a burning passion. Don't put their flame out. Put all your clever, realistic advice away for a bit, because that person needs to figure out their own mistakes anyway. Otherwise they'll never learn anything new or gain experience! And some ideas you and I might think sound a bit stupid could be the next Instagram. You never know :)