En bra väntan | Isabella Löwengrips blogg

Att se en liten människa på en ultraljudsbild såhär sent kräver ett fokuserat öga (eller två föräldrar som gärna vill hitta något som ser ut som en bebis på bilden). Men om ni tittar riktigt noga så ser ni en liten näsa (ser ut som min) en liten plutmun (ser ut som Odds) och hans vänstra hand som gnuggar sig i ansiktet. Jag vet att bebisar på ultraljudsbilder alltid ser ut som små rymdmonster som tagit plats i magen men jag kan inte låta bli att tycka att det är världens sötaste liten pojke.

Beräknat datum är ju den 14 november, alltså nästa torsdag. Jag känner mig lite som en tickande bomb. När som helst kan vattnet gå eller värkarna ta fart. Jag älskar att det är så spännande! Det mesta i livet går att planera och boka in i kalendern men inte när han vill ut. Jag tror att det tär Odd mest av att bara vänta. Jag ser det inte så, jag njuter för fullt av den här känslan innan. Ibland är det faktiskt skönt för ett kontrollfreak att tvingas vara i ovissheten. Det är lite lyxigt på något sätt. Att jag för en gång skull inte behöver planera utan bara kan gå runt och vänta. Ingen kan skynda på mig (oss) eller tjata "När ska du åka in egentligen". Det är bara lilla krabaten där inne som vet.

.. Och under tiden är allt jag känner för supertillåtet! Jag har mumsat i mig det största NK mint-paket som säljs de senaste dagarna, slukat alla tidningsmagasin som jag gillar, bokat in alla spa-behandlingar som finns, tittat klart Prison Break (80 avsnitt! Vilket är några dygn totalt..), gått på härliga promenader utan att haft något att stressa till, tränat för att det känns skönt men utan att egentligen ha något fysiskt mål, somnat när kroppen varit trött och vaknat när jag haft lust.

Livet är allt bra och bättre kommer det att bli när han kommer!

Tittar man väldigt noga ser man en liten näsa, mun och vänster hand som kliar sig i ansiktet