Förlossningsberättelsen | Isabella Löwengrips blogg

Här kommer förlossningsberättelsen, en resa som började trögt men slutade i något fantastiskt.

Klockan var halv åtta på kvällen när värkarna började komma. Samma nivå som förvärkarna men nu kom de var tionde minut. Inte så täta men i alla fall regelbundet! Vi klockade allihopa medan vi tittade på filmen "En oväntad vänskap" och efter tag kom värkarna var 6:e minut. Då trodde vi att det inte var så lång tid kvar så vi ringde svärmor vid 23.00 och så fick hon komma över. Allt fortsatte likadant i samma tempo på sex minuter utan att trappas upp vare sig tätare eller ondare så vi bestämde oss efter tolvslaget att gå och lägga oss för att samla kraft om det skulle dra igång. Då började värkarna komma allt mer sällan, ungefär efter varje kvart och då sköljde känslan av besvikelse över mig, vår dotter skulle nog inte komma i natt heller. Jag fick dåligt samvete över att ha ringt hit svärmor i onödan och hetsat upp mig och dragit iväg i fantasierna.

Men det var ju på gång för...

Strax efter 02.00 så kände jag att det liksom small till i livmodern på mig. Poff! Jag reste mig upp från sängen varpå jag kände att det rann längs mina ben. VATTNET GÅR!! Väcker Odd och inser i samma sekund att helvete vi har ju heltäckningsmatta så jag tar tag i första bästa plagg (Odds skjorta...) och försökte rädda mattan. Nu kom också en betydligt värre värk så vi bestämmer oss för att ringa till BB Sophia och få klartecken för att komma dit. Vi har vår bil i garaget i källaren så det var enkelt att ta sig ner och jag hann göra det mellan värkarna tack och lov. Odd körde som en dåre. Vi tog oss från Kungsholmen till BB Sophia på fem minuter. Jag åt sportchoklad under tiden och var nojig över att jag skulle vara hungrig under förlossningen, jag hann ju inte äta något efter middagen. Fick i mig två tuggor men värkarna kommer allt mer intensivt och jag bestämmer mig för att satsa på andningen istället och påminner mig själv om hur jag ska tänka. Ner med axlarna. Tung, lugn och andas.

Det är alldeles tyst på BB Sophia. Harmoniskt och alla ler tryggt när vi kommer in. Vi får ett rum och jag ber om lustgas på en gång. Tänker att ja ja det där med andning kan jag, ge mig lustgas nu ändå! Jag får en sjukhusskjorta men skippar nättrosorna tänker att "hon kommer ju glida ut vilken sekund som helst". Nu har jag riktigt ont och vår barnmorska säger att eftersom jag önskar epidural så ringer hon på narkosläkaren och förbereder innan hon känner efter hur öppen jag är. I och med att det är nummer 2 så lär det gå fort. Sedan känner hon efter och jag gissar på 8 cm.

... Istället svarar hon att jag är öppen 3 CM! Tre, alltså TRE! Här har jag varit öppen i 2 cm i all evighet och så har jag fixat en jäkla centimeter på flera timmar hemma. Hallå vad hände med min power?! Kan jag inte tackla någon smärta alls överhuvudtaget?! Har förvärkarna varit gaser sedan vecka 26 eller? Här har jag lust att gå hem. Men vi bestämmer oss för att sätta in epiduralen för barnmorskan tror nämligen att det kommer att gå fort snart. Vilket det gör. När epiduralen är satt så öppnar jag mig från 3 till 10 cm på en timma . Nu kan jag stirra på värkskärmen och skratta åt hur höga siffrorna blir för jag känner ändå inget. Skönt väldigt skönt och jag ställer in mig på att det är snart dags att börja krysta. När ryggbedövningen börjar gå ur kroppen så känner jag att det är dags. Värkarna är inte jättestarka i början och jag försöker lyssna in kroppen när dom kommer. Men sen så. Plötsligt hör jag mig själv bli teamleader inne i rummet, jag står på alla fyra över sängen och ber Odd hålla i mina armar så att jag kan trycka mot honom för att samla kraft i kryssningen, jag ber barnmorskan trycka med en varm handduk för smärtlindring och så ropar jag när värken kommer. Djupt andetag, ner med hakan och så krystar jag så hårt jag kan. Snabbt ett nytt andetag, krysta så hårt och långt jag kan. Efter några minuter så får jag känna på hennes huvud och jag känner allt hår. Jag får ny "nu jäklar energi". Väntar in krystningen. Igen. Försöker hitta en njutning i den enorma kraft som drar i min kropp.

Sedan säger barnmorskan att det är dags. Att hon kommer nu. Då sätter jag mig på knäna och det säger plopp och jag fångar upp henne och lägger henne ner framför mig. Vår dotter. Det första jag gör är att börja pussa på henne. Räkna fingrar och tår. Allt ser bra ut. Sedan pustar vi alla ut i rummet och känslan är verkligen "Vi grejade det, vilket team". Sally är här!

Från ingenstans så var allt sådär normalt igen. Moderkakan åkte ut, inte en enda bristning förutom ett skrapsår på ena blygläppen. Jag låg i sängen med henne i famnen och åt smörgåsar. Odd och jag log. Att få ett barn känns ofta overkligt i början, det är svårt att ta in men inte denna gång. Nu var det mer "ja det är ju dig vi har väntat på, äntligen". Vi kramade om den fantastiska personalen och bytte rum. Tittade på vårt underverk, hittade bröstet och så sov vi alla. Vi bestämde oss för en tidig hemgång i och med att allt gick bra. Jag kände mig löjligt pigg och Sally fick godkänt av barnläkaren. Efter lunchen klädde vi på oss, tackade personalen igen och hoppade in i vår bil och körde hemåt.

För bra för att vara sant.

Jag hade ännu en gång en otrolig förlossning. Egentligen känns det som om denna förlossning har pågått i flera veckor hemma i och med alla förvärkar men tillslut fick den fart och allt blev perfekt!