För ett år sedan | Isabella Löwengrips blogg

För exakt ett år sedan så hade jag gått fyra dagar över tiden:

Odd trodde att Gillis aldrig skulle vilja komma ut, men jag var rätt säker på att det var när som helst. Trots att jag var supergravid hade jag så mycket energi att jag dansade varje dag hemma för att liksom "sätta igång allting". Det hände nada. Herregud så pirrig jag kände mig här. Jag förstod ju att det bara handlade om några dagar innan vi skulle få träffa vår son. Under den här perioden så gjorde jag mig redo genom att sova så mycket som jag kunde (gick knappt, jag var så pigg), jag åt som inför ett marathon-lopp och jag övade knipövningar och visualiserade en stund varje dag att jag skulle klara förlossningen galant.

Jag minns att det kom rätt mycket förverkar här som jag tyckte gjorde ruskigt ont och det var svårt att veta när värken skulle vara en riktig värk - Alltså hur skulle det kännas när allt var igång?! Svaret var att när "riktiga" värken kom så satt den liksom i svanken istället och om det innan kändes bättre av att röra på mig så ville jag nu istället sitta still hukad över sängen och bara andas lugnt. Jag tog till alla klassiska mentala träningsknep som fanns under värkningsarbetet hemma. Jag log, andades djupt, såg framför mig hur jag öppnade mig, sa högt hur fantastisk jag var som snart ska förlösa vårt barn. Peppa peppa peppa. Jag kände mig som en superkvinna.