Fast i en svacka | Isabella Löwengrips blogg

Hej Bella! Jag befinner mig i någon slags grop i livet och går ofta omkring med magont och oro och tvivel på mig själv. Jag är på en arbetsplats där jag inte utmanas tillräckligt och har alldeles för lite att göra. Jag har påpekat detta för min chef vid några tillfällen, men han är för upptagen för att ta tag i det. Min chef är även min enda kollega inom delen i vår organisation, så jag har ingen att bolla mina arbetsuppgifter med. Jag är ganska ny i min roll (gick ut min högskoleutbildning våren-15) och längtar efter att få känna mig viktig och intressant, vilket jag inte alls gör just nu. När jag fortfarande var ganska ny på jobbet hade jag samma känsla i kroppen, men så gick jag in i en depression och hade helt enkelt inte orken eller entusiasmen att leta efter ett nytt jobb. Detta har gjort att jag även tvivlar på mig själv i min relation med min pojkvän. Jag känner att jag är ointressant och inte har så mycket att prata om när jag kommer hem från jobbet. Jag sysselsätter mig ganska mycket ledig tid, med träning och att träffa familj/vänner för att jag behöver få utlopp för all den energi och frustration som bara ligger och trycker på.

Jag håller på att söka nya jobb nu och har hittat gnistan igen till att göra det, vilket såklart är kul! Men jag är samtidigt orolig för att det kommer bli på samma sätt på nästa ställe, och för att jag kommer ha en chef som, förutom att inte ta sig tiden för mig, också är ganska otrevlig och kort i tonen när man väl sitter ner tillsammans och går igenom. Vill också påpeka att allt inte är skit hela tiden, och det är bra stunder i relationerna med, men de dåliga stunderna är för många.

Har du några stöttande ord på vägen?

Svar: Vad din kommentar berörde mig. Det är så lätt hänt att hamna i en dålig spiral och tar man inte tag i det fortsätter det bara neråt. Blir dock glad över att du redan har tagit tag i det i och med jobbsökandet. Heja dig. Först och främst är det inte farligt att hamna i det som du kallar grop, eller svacka. Det är bara nyttigt skulle jag säga för det är då man verkligen reflekterar över vad som fungerar och inte i livet. Bland dina rader har du ju redan insett vilken typ av chef du behöver på ditt nästa jobb. Du vill jobba med någon som gillar ledarskapsrollen, tar sig tid och sätter en tydlig utvecklingsplan för alla medarbetare. En person som blir glad när du knackar på dörren och ser er alla som ett bra team. Det är exakt sådant som du ska fråga om under kommande anställningsintervjuerna.

Om det är en rekryterare som du träffar kan du berätta att du väljer chef med omsorg och be rekryteraren beskriva din närmsta chef och kanske få möjlighet att ställa frågor till andra på företaget som jobbar med en berörde. Träffar du din blivande chef direkt, var rak "Det här är viktigt för mig". Är du det och ni har en öppen dialog om det från början har jag svårt att tänka mig att nästa chef blir likadan.

Det som är så fiffigt i livet är när du har hittat rätt i ditt jobb, kan jag nästan garantera att tvivlet du känner på dig själv i din relation - Kommer att försvinna. Det är så man fungerar när självkänslan är lite låg, att man värderar sig själv utifrån prestation och den känslan påverkar allt i livet. Egentligen är det inte hållbart, du ska ju aldrig tvivla på dig själv oavsett var du gör. Men man är ju bara människa och i svackor går man tillbaka till att prestationsbedömma sig själv tyvärr. Jag tror bara att din grop/svacka är tillfällig och mycket kommer att lösa sig med rätt jobb. När du känner att du är på rätt ställe och hittar rätt kollegor kommer självkänslan så småningom att stabiliseras och då kommer livet bli en positiv spiral.

Ta ett djupt andetag, se svackan som något positivt för du får styra tillbaka på rätt kurs. Snart vänder det!