Jag vet inte vad det är med mig. Jag grät över amingen igår kväll när jag skulle sova. Pratade med Odd, läste era kommentarer och det hjälpte. Min logiska hjärna säger ju att utvecklingen är normal, Sally närmar sig ett halv år och älskar mat.. Det är ju egentligen bara bra. Min mitt psyke har ändå bestämt sig för att sörja det och det går inte att stoppa. Jag får helt enkelt vara ledsen över det ett tag. Få det ur mig. Tidigt på morgonen vaknade Sally pigg och trots att det är dygn 3 utan amning spände det i vänstra bröstet så jag testade. I 3 minuter blev det en hejdå-amning innan Sally lessnade och jag tog farväl. Är jag helt knäpp? Eller är det okej?