En viktig fråga | Isabella Löwengrips blogg

Hej Isabella! Har läst din blogg sen start och har ett litet önskemål. Går, precis som du nyligen gjort, igenom en skilsmässa med två småbarn. Mitt beslut eftersom att min man inte heller kunde lämna plats åt min karriär.. Hade uppskattat om du kunde skriva lite om hur du tog dig igenom allt och hur ni berättade för barnen! Mina pojkar är 1,5 och 3,5 år. Hade verkligen uppskattat det. Lycka till & kör hårt! Du är grym! Kramar, Madde

Svar: Att gå igenom en skilsmässa är verkligen det tuffaste jag varit med om i livet. Just för att det är så många faser. Tiden innan man bestämmer sig, att ta beslutet och säga det högt. Berätta för andra. I mitt fall fick jag berätta för hela Sverige. Förklara för barnen. Ta tag i allt det praktiska. Bryta upp vardagen. Hitta en ny vardag. Och i allting finns det också en relation till den man har levt med som ändras, som går upp och ner och allt det ska man orka med. När vardagen är som allra stormigast ska man också hantera allt känslomässigt. Ekvationen går egentligen inte ihop. Ibland bryter man ihop. Blir en blöt fläck på golvet. Ibland känns det som att ett tåg har kört över en. Ibland blir det plötsligt ljust och man har aldrig känt sig starkare. Inget val i livet har någonsin varit mer rätt. Men svängarna tär oavsett.

[caption id="attachment_93977" align="alignnone" width="3024"] I Skärgården med barnen. Första sommaren själv.[/caption] Alla stunder där jag känner mig stark och glad, försöker jag bunkra upp med den känslan inombords. Det går egentligen inte men jag menar att jag njuter till fullo av känslan av lycka. Det är lätt hänt att slå bort känslan av lycka med dåligt samvete . "Får jag vara glad?" "Får jag njuta av egna dagar trots att mina barn plötsligt har två hem?". Men det är genom att ta vara på bra stunder och verkligen gå in i dom till fullo - Som man tar sig igenom de mörka perioderna med. Knepet är alltså att tillåta sig vara lycklig när du faktiskt känner att det känns så. För dom känslor kommer. Bort med det dåliga samvetet, du har inte råd att tackla det nu.

Hur vi berättade för barnen? Våra är i samma åldrar ser jag och det är lättare när de är små. Vi förklarade att mamma och pappa kommer att bo under olika tak. Det blir ett mammahus och ett pappahus och mammadagar och pappadagar. Barnen accepterade det direkt, Gillis sa ju "Wow, då får jag två rum". Nu fyller han snart fyra år och han är glad över att få två födelsedagar (två tårtor). Han uppfattar ju situationen lite utifrån hur vi ser på det och jag har ju berättat exalterat om de två olika tårtorna.

Sedan är det viktigt tror jag att alltid prata gott om barnens pappa. Jag höjer min exman till skyarna jämt inför barnen. "Gissa vilka som ska till världens bästa pappa idag!" brukar jag säga när jag lämnar dom och Odd ska hämta. Jag minns själv som barn den tryckta stämning som kunde uppstå mellan mina föräldrar och den gjorde att jag fick ont i magen. Det är något som jag aldrig vill överföra till Sally och Gillis. Det är barnen som ska våga bråka med oss, dom ska aldrig få höra oss bråka.

I november i år går vår skilsmässa igenom. Det är mitt livs tuffaste 12 månader. Sex månader innan vi skrev på papperna om skilsmässa, tills sex månader efter. Det har varit ett helvete, det går inte att göra det smärtfritt. Men jag är oerhört stolt över hur vi hanterat allt med barnen och jag tror att i framtiden kommer vi att kunna umgås, fira högtider ihop och knata över för en onsdagsmiddag. Det går inte idag men jag tror stenhårt på att det ljusnar framöver.

Du är inte ensam. Vi är många som går igenom samma sak. Mitt tips är att vara snäll mot dig själv. När du känner dig glad, låt dig vara glad. Fyll upp badkaret, ta fram choklad och ett glas rött. Spela upp en bra podd. Bunkra energi där. Det är så lätt hänt att skuldbelägga och vara hård och det dränerar dig och ska man vara en hyfsad mamma under perioden så har du inte råd med det. Stor kram.