En Bella-stund | Isabella Löwengrips blogg

Bygggrabbarna kom hem till mig idag ocksÃ¥ fÃ¶r att ordna med nÃ¥got rÃ¶r vid balkongdÃ¶rren (fÃ¶rstÃ¥r inte allt de pratar om, jag nickar mest och ler) sÃ¥ jag tog min handduk och kilade ut till parken bredvid mig och solade en stund. RÃ¤ttare sagt en timma lÃ¥g jag dÃ¤r med min bok innan det bÃ¶rjade sprattla i benen pÃ¥ mig. Nu har jag precis tagit en dusch, ska fortsÃ¤tta ett skriva. Min lÃ¤genhet Ã¤r sval, sÃ¥ skÃ¶nt!

FÃ¶r 2-3 Ã¥r sedan sÃ¥ kunde jag inte ligga sjÃ¤lv och sola. Det kÃ¤ndes sÃ¥ himla ensamt och konstigt. Att sitta sjÃ¤lv och Ã¤ta lunch pÃ¥ en lunchrestaurang kÃ¤ndes ocksÃ¥ helt otÃ¤nkbart. Ã?r det inte lustigt att man blir bÃ¤ttre kompis med sig sjÃ¤lv ju Ã¤ldre man blir? Idag Ã¤r jag och jag bÃ¤stisar. Det Ã¤r skÃ¶nt.