En skvätt tårar | Isabella Löwengrips blogg

God morgon från bebisbubblan!

Jag tror att jag har fått en släng av baby blues. Jag känner mig som världens känsligaste människa och började morgonen med att gråta över hur jag ska kunna räcka till för både Gillis och Sally. Hur jag ska kunna skydda dom. Göra dom till trygga lyckliga människor. Jag vet att hormonerna spökar den första veckan efter förlossningen så jag gråter ut och tröstar mig med att de flesta nyförlösta kvinnor brukar känna någon typ av oro. Mina hormoner är ur balans och att det är okej.

Gillis är helt fantastisk med Sally. Och det gråter jag glädjetårar för. Han vill sitta bredvid och titta på henne, han kittlar henne försiktigt (hyfsat...) och ger henne nappen när han ser att den ligger någonstans. Frågar jag "Gillis, var är din syster?" Så pekar han på henne och ler. Vi har sedan första stund gjort honom delaktig, han fick hämta hennes lilla blöja i väskan, välja hennes pyjamas. Han är bara 17 månader äldre men jag tycker ända att han förstår att hon är här och en del av familjen. Jag har lekt och gosat med Gillis alla stunder jag inte ammar och det har nog varit bra. Vi äter frukost som vanligt ihop och jag nattar som vanligt. Trots att allt går så bra så rinner tårarna ändå. Jag blir nästan ledsen för att han är så klok och fin. Hur blev han det? Jag känner liksom att han inte behöver vara så duktig. Han har rätt att vara arg, ledsen. Det är ju en förändring för honom och det vore bara sunt att vara utåtagerande i början.

Vi alla tittade på Pingis på tv, alltid lika duktig

Nu blir det en kopp te och mer amning. Smärtan i bröstvårtorna börjar avta nu tack och lov!