Alla dessa barn | Isabella Löwengrips blogg

Jag måste erkänna att jag inte orkat att ta in allt som händer i världen. Jag har skumläst nyheterna, lekt med Gillis under nyheterna på TV när rapporterna varit som värst just för att jag inte riktigt klarat av att ta in allt. Jag har läst men inte reflekterat. Det är som att efter att jag blev mamma så är jag som en svamp och allt eländigt som jag läser stannar kvar i mig och jag blir ledsen, länge. Innan jag fick barn hade jag en större distans till allt. Det är nog därför jag inte har orkat. Men så kom jag över denna artikel nedan och då brast det. Bebis överlevde i magen trots att 23 åriga gravida mamman dog. Antagligen för att det är något som känns så nära fast så långt bort. Det är så mycket hemskt som händer i världen just nu, Gaza-konflikten, Syrien, Irak, Ukraina, Libyen och terrorhot i Norge.

Gaza-konflikten har alltid varit något som man läst i skolan om, jag tror att det var mitt första skrivna arbete i högstadiet. Där och då var det bara en krånglig uppsats som skulle in med 1,5 i radavstånd och times new roman i typsnitt, jag förstod nog aldrig situationen på riktigt. Men än idag är det svårt att göra det. Människor runt mig tar tydliga sidor, pro israel eller pro palestina men jag tänker mest på barnen och det gör mig ledsen. För några år sedan såg jag en intervju med en historieforskare som sa att Sverige har inte haft krig på 200 år, när programledaren frågade honom om han tror att vi får 200 år utan krig till så skakade han på huvudet och sa att det är tveksamt på ens 100 år. När jag tittar på Gillis idag så kan jag inte garantera för mig själv att han får växa upp utan ett krig under hans livstid. Idag känns det inte så långt ifrån som det gjorde när man själv var barn.

[showhide type="post" more_text="Show english translation..." less_text="Show less..."]

I have to admit that I can't deal with all the things that are happening in the world. I've skimmed the newspapers, played with Gillis while the TV news have been on in the background and when the reports have been focusing on the worst of recent events I wasn't able to take it all in. I've read about it but not given myself time to dwell on it. It's as though becoming a mother made me a spong and anything sad that I read about stays within me and I get sad for a long time. Before I and a child it was easier to maintain a distance to these things. That's probably why I haven't been able to deal with it. Then I found the article below and I snapped. A baby survived in the belly even though its 23 year old pregnant mother idled. It's probably because it's something that's close to home that I can relate to the event, even though it took place geographically far away. There are so many bad things happening at the moment, the conflict in Gaza, Syria, Iraq, the Ukraine, Libya and the terror threat in Norway.

I read about the Gaza conflict in school and I think that in high school I handed in my first written assignment on it. At the time it was just a pesky essay that had to be written with 1.5 spacing and Times New Roman font, I don't think I really grasped the situation at all. Even today it's difficult to understand it. Most people I know have an opinion about it, they are either pro-Israel or pro-Palestine but I mostly think about the children and feel sad. A few years ago I watched an interview with a history researcher who said that Sweden hasn't been to war in 200 years and when the reporter asked him if we were likely to have another 200 years of peace he shook his head and said that even a 100 would be unlikely. When I look at Gillis today, I can't guarantee that he will grow up without witnessing a war in his lifetime. It doesn't feel as strange to imagine as it did when I was a child.

[/showhide]