En fråga till er | Isabella Löwengrips blogg

Hello there:

Jag har kämpat med barnen i en timma. Inte så lång stund kanske du tänker, nä men intensiv. Odd skulle iväg på middag så jag fick kämpa med en liten Sally som är så förkyld och kan knappt andas, hon vrålade allt vad hon hade och väckte Gillis. Så efter det har jag liksom sprungit mellan rummen och försökt natta om båda. Ingen nässug hjälpte och ingen bröstmjölk i näsan. Tycker så synd om henne. Tillslut så stod jag och vaggade henne inne hos Gillis och då slocknade båda. Men vad händer då tror ni? Jo jag känner att världens nys är på väg men mina händer är ju under Sally och jag kan inte stoppa den så .. Världens högsta ljud kommer ifrån mig och båda gallskriker av chock och efter det fick jag börja om.

Men nu så, nu tror jag att det är lugnt här. Jag brukar inte tycka att det är så jobbigt i vanliga fall. Jag har övat upp mitt tålamod rejält sedan jag blev mamma men nu när jag själv är förkyld så orkar jag inte lika mycket. Ena sidan av mig vill liksom skicka världens suraste sms till Odd " Vill bara att du ska veta att alla är vakna, ha det så trevligt" . Medan andra sidan säger "Heja Bella du fixar det här. Du är barnens supermamma go go go ". Som tur är vinner sista rösten och jag biter ihop och känner hur någon extrareserv kickar igång och jag vaggar på (det är enda gång i mitt liv som jag undrar om Gud egentligen finns? Ger oss extrapepp till oss mammor där ute).

Eftersom jag är så duktig och låter Odd ha kul på middagen så ska jag passa på och gnälla inför er nu istället. ÄR det inte MÄRKLIGT hur män (okej, läs Odd) kan gå iväg trots att ett barn är sjukt och ledsen? Jag hade liksom ställt in eller hjälpt till med barnen tills det var lugnt och sedan kilat iväg. Är det kvinnligt och manligt tror ni eller är det bara så mellan Odd och mig? Okej om det är lite skrikit hemma, det brukar ju lugna sig. Men just att se sitt barn med ledsna ögon och täppt liten näsa. Det går inte att kila då.

... Nu vaknas det igen. Heja!