Jag träffade mamma igår efter jobbet och tog en fika. Jag förklarade för henne att jag inte ser mig själv passa in i feminismen. Mamma som är historiker och kan mycket kring hur det har varit för oss kvinnor under de senaste århundraden. Vi pratade om att just feminism haft större betydelse tidigare då vi kämpade för större frågor etc. Då säger mamma "Det var kvinnor som du på den tiden som stod för sådana stora förändringar, kvinnor som vågar!". När hon sa det slungades tankarna direkt till det här med näthat. Att jag själv har varit drabbad, att jag kan göra betydligt mer. Jag blir precis som alla andra förtvivlad när man läser om 13 åriga tjejen som tog livet av sig för att näthatet blev för mycket. Jag önskar att jag vore en superhjälte ibland som kunde känna på mig när en person blev trakasserad av näthat så att jag kunde flyga dit och ge personen en kram, får henne att inse värdet av att leva, kunna så småningom skaka av sig det och inse hur små personerna är som gör det här. Sedan önskade jag också att jag hade ip-röntgensyn så att jag kunde spåra upp personerna och slå dom sönder och samman. Precis så känner jag mig. Arg, frustrerad och maktlös. Men, det är över en halv miljon människor som läser den här bloggen varje vecka. Jag är inte maktlös. Jag kan påverka. Alla bloggare kan påverka. Jag har fått mail från er som önskar att de fanns en organisation som man kan vända sig till om man råkar ut för det. Jag tycker ju att det ska räcka med att kontakta polisen. Men idag så har det visat sig att det blir ju ingen skillnad. Kan vi inte försöka ägna det här blogginlägget åt att brainstorma fram hur vi kan jobba mot näthatet. Alla ideér är välkomna. Jag ska sammanställa allt senare i bloggen. Vi måste komma på något!