"Den hemska karriärsmamman" | Isabella Löwengrips blogg

Jag läste Elaines svar hos SVT Opinion där hon hon besvarar Carolina Wetterholms kritik mot att så kallade karriärsmammor jämt hyllas framför "vanliga" mammor som vill vara hemma med sina barn och då utgår hon från Mamas lista på årets 33 mäktigaste mammor . Jag håller faktiskt inte med att det skulle vara fint på något sätt att börja jobba tidigt och lämna sitt barn på förskola runt ett års ålder. Tvärtom. Jag upplever att det är bland de värsta man kan göra som mamma.

Jag är glad att jag är hårdhudad men att bli mamma var en prövning för min starka självkänsla. Jag kommer aldrig glömma när jag kom till min mammagrupp för första gången (Odd var för övrigt med då det stod på skylten föräldrargrupp men ingen annan pappa kom) och vi ganska snabbt började prata om mammaledighet. Jag kommer aldrig glömma blicken hos några mammor när jag berättade att jag småjobbar redan nu hemifrån men att Odd och jag byter vid sex månader. Direkt fick jag svar att "Jag skulle aldrig missa så mycket av första året, det kommer ju aldrig tillbaka. Jag är hemma i 1,5 år". Mitt svar då blev att 1. Som egen företagare kan jag inte vara hemma i ett år, då skulle jag få lägga ner 2. Gillis pappa vill ju också vara hemma.

Nästa grej i min mammagrupp kom när vi pratade om start vid förskola. Vår plan var att han skulle börja när han var 1 år och två månader. Mer än så kan ingen av oss vara hemma. Direkt kom kommentarerna "oj så tidigt?". Den kommentaren gjorde ont och fick mig att känna mig som en sämre mamma där och då. Slutade träffa min grupp efter det. Tanken med föräldragrupper är ju att få stöd och pepp när alla är i samma sits, inte börja tävla i vem som är bäst.

Min mammaledighet med vår dotter denna gång ser lite annorlunda ut. Jag är hemma på "heltid" tills sista augusti. Fyra månader. Sedan kommer Odd och jag att varva dagar, fram tills att hon börjar på förskolan. Ena veckan är jag hemma tre dagar och Odd två, nästa vecka kanske Odd har fler viktigare möten och då är jag hemma mer. Vi anpassar oss efter hur våra jobb ser ut. Och det är väl just det som är det som sticker i vissas ögon.

Jag kommer att rulla vagnen till kontoret om några veckor för stämma av med mina kollegor, jag kommer ha med mig lilla S på några möten i maj. Och jag har till och med funderat över om jag ska strunta i att skriva det i bloggen eftersom jag vet att kommentarerna på att jag inte prioriterar henne kommer att välla in. För mig är det de som är verkligheten för oss "karriärsmammor". Att vi får dra svansen mellan bena, ursäkta oss när vi kämpar för att få allt att gå ihop. Folk försöker alltid hitta vad som är rätt och fel. Jag har sagt det många gånger förut och vi måste alltid utgå från att varje familj gör så gott man kan. Vissa kvinnor vill vara hemma i 1,5 år och har den ekonomiska möjligheten och antagligen en man som det inte gör något för att inte vara hemma och vissa av oss har ingen annan möjlighet än att kombinera jobb och barn tidigt.

Det finns inget heroiskt att ta med sin lilla skrutt på jobb men det finns inte riktigt något alternativ när man driver eget. Visst skulle Odd kunnat vara hemma mer i början eller att vi haft nanny från start en stund varje dag men jag valde att få ihop dagarna med Gillis och jobb så gott jag kunde. Min inställning är att man inte ska behöva välja i livet. Vill man att ens företag ska växa trots att man blir mamma ska så det fungera. Det är inte lätt men det är absolut värt det.