Det är lusigt det där med självförtroende. Tänk dig att du är på en fest tillsammans med dina vänner, du känner dig skitsnygg, sminket är bra, håret ligger perfekt och klänningen får du massor av komplimanger för. Du har det jätteroligt, tills det plingar på dörren och en till tjej kommer dit. Du tycker att hon är supersnygg, jobbigt snygg. Och istället för att vara pratsamma och festtaggade du som du var för en stund sedan, sjunker du ihop till en grå mus och blir genast tystare. Helt plötsligt känner du dig inte alls snygg längre, håret bara hänger, finnen i pannan syns och klänningen sitter som ett korvskinn. Känner du igen dig? Det här är ett bra exempel på när självförtroendet är stundtals högt men självkänslan är låg. När självkänslan är låg sätter du ditt eget värde utifrån vilka personer du omger dig av. Så istället för att vara den 10-poängare som du är, sjunker det till en tre:a bara för en person som du upplever är mer social, eller snyggare än dig kommer in i samma rum och fångar upp allas uppmärksamhet. Det här måste du se upp med om du känner igen dig! Det är farligt för självkänslan om ditt egna värde jämförs med andra. Ditt värde ska vara desamma, oavsett människor runt omkring. Världen är inte rättvis. Vissa föds med en perfekt rumpa och långa ben, andra duktiga på att tala, spela handboll, måla, har MVG i matte, bor i ett slott, kan prata fem språk, har en babylen hy, har en pampig walk in closet eller har världens snyggaste pojkvän. Och jag är ledsen men man kan inte ha allt! Så när du står där på festen, på det nya jobbet eller i den nya klassen och känner att du helt plötsligt känner dig sämre för att en person som du tycker verkar bättre närvarar, tänk på allt bra som du har istället! Rada upp för dig själv i huvudet, allt som är positivt med just dig. Personen framför må ha ett hollywood leende, ett långt brunt hårsvall och verkar ha världens intessantaste liv, men vad spelar det dig för roll egentligen? Du är ju du! Och du ändras ju inte något på grund av det, eller hur?